Sofia Pettersson var alltid lycklig. Van att vara i centrum tog hon med självklarhet sin plats mitt i gruppen. Som en envis liten sol lyste hon upp de flesta sammanhang.
Aldrig en tyst minut. Alla smittades vi av hennes glada skratt när hon med full fart rusade genom livet, nyfiken på det som ännu inte hänt. Med slagfärdiga kommentarer fick hon oss tysta eller lockade oss att skratta. Envis som synden. Aldrig ledsen men ibland trotsigt ilsken.
Sofia kunde allt. Och om hon någon endaste gång inte visste svaret så gav hon sig inte förrän hon fick veta det. Med mycket gester förklarade hon sin åsikt, inte sällan på ett lillgammalt sätt.
-- Det där kan jag! Jag vill berätta hur det var!
Och visst fick hon berätta. Sofia hade ett fantastiskt minne. Hon kom ihåg varenda liten detalj. Glatt upprepade hon det mesta hon hörde. Favoriterna varierade genom åren, från barndomens Astrid Lindgren-sagor där hon lärde sig varje ord, till de senaste idolerna Stefan och Krister.
Vi har fått så mycket glädje av Sofia. Hon har lämnat efter sig mängder av fina minnen, med ett småleende tänker vi på alla de gånger hon tjatande fick sin vilja fram.
Ett liv som bara räcker femton år är alltför kort. Men Sofia levde ett lyckligt liv i full visshet om att det väntade ännu mer lycka och glädje bakom nästa hörn.
Nu tar vi farväl av henne i den kyrka där hon en gång döptes och där hon i somras så stolt konfirmerades tillsammans med sina kamrater.
Vi vårdar med glädje våra minnen och tänker mycket på Kerstin och Magnus, mormor, farmor och farfar som alla mist solen i sitt liv.