Min äldste son kom hem från Syd-ostasien för några veckor sedan, och min bäste vän fullföljde aldrig planerna på att tillbringa julen i Sri Lanka. Vi undslapp katastrofen men delar ändå obearbetad sorg och smärta med så många människor, mer eller mindre personligt berörda, och det är som om man bär på en obestämbar skuld också.
Vardagen som nu möter oss känns tung och skakig, och jullovet blev inte alls som det var tänkt och planerat. Klumpen i magen hade ingenting med frosseri att göra den här gången.
Som familjefar och dito redaktör blev det fasansfullt att följa nyhetsrapporteringen om alla döda och saknade. Jag har haft svårt att klara kvällstidningarnas i vissa fall alltför närgångna journalistisk men följt deras webbsidor med långa listor över saknade personer, barn och vuxna, hela och halva familjer, och en del med östgötska adresser. Man blir alldeles tom inombords.
Ändå är det vår skyldighet, vi som kommit undan utan kroppsliga och själsliga åkommor, att frammana kraft och försöka hjälpa dem som drabbats. Det är en sorg som får bäras gemensamt. Jag vet att det går att leva vidare också efter förlusten av ett barn, även om händelser som katastrofen i Asien river upp sår som ju aldrig kan försvinna.
Tsunamin mångdubblar Sveriges barndödlighet 2004. Normalt dör cirka 300 barn under skolåldern på ett år. Allt tyder på att många fler spolades bort och drunknade när de förödande flogvågorna svepte in i turistparadiset på annandagen.
Nu förbereder skolorna terminsstarten, vilken inte liknar någon tidigare, och i går hade drabbade större företag upprättat kristeam på arbetsplatserna. Men det är som lyhörd och tålmodig medmänniska man kan betyda mest för sina vänner och kompisar.
På en enda dag fick och gav jag lika många kramar som under hela förra året. Och de är inte slut ännu.
På måndagen lyfte det första Herculesplanet med kistor från Bangkok, men det kommer att dröja länge innan merparten av kropparna transporteras till Sverige. Identifieringsarbetet är oerhört komplicerat och tidsödande. Mycket talar för att även västerlänningar kommer att bli hjälpta av den lokala traditionen att kremera den döda och föra hem askan i en urna.
En svensk minneslund i Phuket kan snart vara verklighet, ett ställe för anhöriga att återvända till och en naturlig samlingspunkt för alla som åker dit på semester. Efter thailändarnas beundransvärda gärningar och uppoffrande insatser för nödställda turister har banden och förståelsen mellan länderna stärkts för all framtid.
Hur många östgötar som omkommit är omöjligt att säga, men dödsannonser och notiser i vår tidning kommer under lång tid att påminna oss om tragedin. Minnesord kan normalt inte skrivas av nära anhöriga, eftersom texten är till för alla läsare, men som familjeredaktör vill jag i detta fall sudda ut gränserna. Just för att understryka vår vilja att dela bördan och sörja gemensamt. Berörda får gärna höra av sig och resonera med mig om form och innehåll.
Medierna har en viktig roll att spela för att släppa fram läkande krafter som lindrar sorgen och smärtan efter århundradets värsta katastrof.