Han slank in på ett bananskal, eller i alla fall nästan. Som utbildad skötare arbetade han på Birgittas sjukhus (BS), i Vadstena. Han började 1960. Några år senare engagerade han sig mycket för en arbetskamrat som han tyckte behandlades illa.
-- En anställningsfråga som handlade om ordinarie anställning eller inte. Jag grävde ner mig i det och upptäckte hur intressant det var.
Och det lokala facket fick givetvis ögonen på vårdaren som blev så engagerad fast han inte hade något fackligt uppdrag. Klubben var stor, bara på BS fanns 940 medlemmar i det som på den tiden hette Statens sjukhuspersonals förbund.
Den intresserade medlemmen kom på tal när klubbens ordförande efter mer än tjugo år ville lämna sin post. Göte svarade ja, trots att det på den tiden innebar jobb parallellt med det ordinarie.
-- Vi hade ett lokalt avtal som gav möjlighet till tre timmar per vecka, ungefär. Men när förtroendemannalagen kom 1974, så baserades jobbet på antal medlemmar. Då blev jag facklig på heltid.
När han gavs sig in i fackjobbet hade han arton år bakom sig som skötare, tillräckligt för att uppskatta nya arbetsuppgifter. Och som han säger "jag har aldrig ångrat mig".
Likheter finns mellan jobben. Mycket kontakt med människor och omsorg om den enskilda människan. Att hjälpa till är också en drivfjäder.
När Göte arbetade på BS träffade han sin blivande fru. Tillsammans inrättade de sitt hem i Vadstena. Och visst fanns tankar på att flytta till Linköping när ombudsmannatjänsten blev hans. Hus i Hjulsbro var redan utsett, men så beslöt de att också i fortsättningen bo i Vadstena.
-- Jag har lagt ungefär 8 000 timmar på vägen till och från jobbet. Men det är inte bortkastad tid. På hemvägen hinner jag rensa mina tankar om dagen som gått. På väg till jobbet hinner jag förbereda mig för de kommande uppgifterna.
Fem mil i varje riktning, tio mil om dagen. I sol som i snöstorm. Bara en enda gång har han fått vända, snöstormen den 17 november 1995 satte stopp för resan till jobbet. Någ-ra kilometer utanför Vadstena gav han upp, men annars har han tagit sig till och från jobbet varenda dag sedan maj 1978.
Han fyller 60 år samma dag som vi träffas. Nu går ombudsmännen vid den åldern, men de senare anställda har några extra år i arbetslivet. Lite oro finns det allt på länsavdelningen. Av de totalt fem ombudsmännen kommer, eller ska, totalt fyra att gå i pension inom loppet av två år.
-- Visst är det bra med nya och yngre krafter. Men man lär sig ju lite varje dag och därför är det givetvis en massa erfarenhet som det tar tid att ersätta.
Hans egen efterträdare är en kvinna som redan nu arbetar deltid här. Var hon bor? Tja, i Vadstena givetvis!
Göte själv har inga tankar på att slå sig till ro som pensionär. Hustrun Birgitta är arbetsskadepensionär, efter ett tufft arbetsliv på BS. Tillsammans ska de varje morgon ta en långpromenad med Abbe, familjens flatcoated retriever-hund, som till fest tituleras Albin.
Men visst blir det sovmorgnar också. Efter att ha gått upp vid halv sex--sex varje morgon, ska Göte nu stanna i sängen till bortemot åtta i alla fall. Så hade de planerat att resa lite mer nu när tiden är fri.
När vi träffas är det en knapp veckas arbetstid kvar. En annorlunda vecka, får man förmoda. Telefonen har redan slutat ringa, efterhand så har Götes uppgifter lämnats över till andra.
-- Att vara ombudsman är att vara privilegierad. Man får arbeta för andra och får deras förtroende. Det innehåller mycket konfliktlösningar och kräver uthållighet.
-- Man får satsa mycket av sig själv men får också mycket tillbaka.
Göte får