Stig Edlund, Linköping, har gått bort efter en kort tids sjukdom. Han blev 95 år. Närmast sörjande är hustrun Ingrid, sönerna Lars och Johan och dotter Marie med familjer.
En vass penna är bruten, och försvaret får försöka försvara sig självt. Om det finns något kvar.
Den skarpe skribenten, reservofficeren och bankdirektören Stig Edlund har satt punkt för sitt liv. Han var aktiv på flera fält in i det sista.
I samband med hans födelsedag i april månad gjorde jag reportage om den strävsamme Linköpingsbon med de höga målen. Stig hade hämtat sig fint efter en olycka, då knäskålen brast i fyra delar, och trappat upp verksamheten genom att klättra kring Kanberget. Det var också bra för konditionen att bo på femte våningen.
Stig Edlund berättade lidelsefullt om sitt liv, fyllt av spänning och omväxling. Hans breda historiska kunskaper förvärvades delvis på egna resor, bland annat till England och Frankrike just före krigsutbrottet 1939. Efter att ha sett två länder i beredskap noterade han att det inte fanns minsta spår av militärer när båten anlöpte Göteborg. "Om vi angripits hade det gått ohyggligt illa för Sverige och Linköping hade blivit en grushög."
Stig Edlund har varit flitig försvarsdebattör i Correns spalter och hållit ordning på kronor av olika slag. För att förkovra sig i bankvärlden studerade han två år vid Columbia university i New York, blev chef för Östgötabanken i Norrköping och avslutade sin bana i Linköping som verkställande direktörens ställföreträdare.
Efter pensionen vid 60 års ålder 1970 ägnade Stig mycket tid åt ideell föreningsverksamhet. Han deltog under tio år i en föreläsningsturné om epoken kring andra världskriget och hade 50 000 åhörare.
Så nog har Stig Edlund lämnat viktiga spår efter sig. Inte bara i trapporna på Elsa Brändströms gata och i backarna kring Kanberget.