LINKÖPING
-- Men det var inte mitt fel, försäkrar denne ÖC-nestor, som just guidat en gymnasieklass, Nv1C, från Katedralskolan och gjort sin sista officiella arbetsinsats på tidningen. Efter 63 år.
Rekord? Nej, Carl Henrik Wallberg, som tidvis svarade för redigeringen av Correspondenten och tillsynen av tryckeriet alldeles ensam, håller fortfarande förstaplatsen. Han kom till Linköping 1839 och förblev medarbetare i Corren ända till 1903. I 64 år.
Stig Nilson tillhörde inte som notarie Wallberg stadsfullmäktige, frivilliga brandkårens och skarpskyttekårens ledning. Men de båda veteranerna har många likheter också, framför allt nyfikenheten, lojaliteten, mångsyssleriet och den påtagliga arbetsglädjen.
-- Jag har alltid haft roligt på jobbet, säger Stig, som med ålderns rätt (77 i år) drar sig mot grafiska museet i Gamla Linköping.
Han har gjort och gör betydelsefulla insatser för att den tekniska färdigheten ska bevaras. Datoriseringen på tidningar och tryckerier blev nådastöten för ett fint gammalt yrke med påfallande stolta traditioner, och snart går det inte att framställa klichéer i Sverige längre.
Men Stig Nilson, en framsynt sätterichef och språkvårdare, har aldrig varit rädd för att tänka om och prova nytt. Inför övergången till den moderna tekniken förvandlades den gamle lärlingen till en uppskattad lärare. Han undervisade inte bara typografer, som blivit grafiker, om det första dataprogrammet utan också journalister, annonsfolk och övriga yrkeskategorier i huset.
-- Det var en härlig tid när jag fick lära ut vad jag kunde och lära känna alla medarbetare på Corren.
Så slöts cirkeln för Stig Nilson, en trogen tjänare som utan större åthävor spelat en så viktig roll för utvecklingen på ett av landets framgångsrikaste tidningsföretag. Han fick skjuta på pensionen ett halvår, till hösten 1990, för att fullfölja arbetet med delvis motsträviga medarbetare och ett trilskande dataprogram.
Men någon punkt sattes inte där, utan Stig fortsatte med visning och undervisning för nya grupper. Som förträfflig och förtjusande guide har han, ofta i samspel med förre ledarskribenten Lasse Nyström, delat med sig av sina gedigna kunskaper till mer än tiotusen skolungdomar och föreningsmänniskor under ett helt decennium.
-- Visst är det lite vemodigt att sluta, medger han. Men det känns naturligt också.
Ännu en lyckad guidning, den allra sista, är genomförd. Stig kunde glädja sig åt de 17-åriga elevernas vetgirighet och deras intresse för Corren, som papperstidning, webbtidning, radiotidning, radiostation. De hade laddat upp för studiebesöket genom att skriva insändare de senaste veckorna och fått flera stycken, om bland annat språkundervisning, busspassagerare och tinnitus (!), publicerade på Ordet fritt.
-- Det blir bäst visningar om besökarna kommer något förberedda till tidningshuset.
Det låter lite chockerande när Stig berättar att ungefär 300 träd förbrukas i tryckeriet varje natt. Men en femtedel av papperet går till återvinning, liksom alla tryckplåtar. Alltid något.
Det har onekligen hänt en del sedan 14-årige Stig steg in på Östgöta Correspondenten i augusti 1939. Han tjänade 14 kronor i veckan som springpojke, 2 kronor extra på söndagar.
Efter fyra år som lärling plus ett provår blev den unge mannen utlärd typograf. Stig hann även med militärtjänst och fortsatte också på den banan med kadettskola på Karlberg. Han slutade som officer med två stjärnor på axeln.
Majorn, Eskil Ridderstad, som regerade på tidningen från 1917 till 1953, var nöjd med den ambitiöse typografen, som befordrades till mer ansvarsfulla uppdrag i huset. Stig har otaliga episoder och anekdoter att berätta om från den tidens styrelseskick, vilket dock skulle kräva för stort utrymme och för många förbrukade träd.
Men någon extra pappersrulle kan vi väl kosta på honom efter 63 års tjänst. Nå, vad var typiskt för Corren?
-- Återhållsamheten, traditionsbundenheten och tryggheten. Ta bara en sådan sak som utbetalningen av löner. Pengarna lades varje vecka i små röda lådor som tillhörde de anställda. Som sätterichef ansvarade jag sedan för uträkningen och kunde ha 200 000 kronor i skrivbordslådan.
-- Kontanter?
-- Javisst. Och lådan gick faktiskt inte att låsa.
Om hela den tekniska utvecklingen från blytiden till datorisering och digitalisering, gavs år 2000 ut en skrift med Stig Nilson som författare. Sättet att möta svårigheter/möjligheter kan sammanfattas i ett visdomsord han gärna citerar:
När förändringens vind blåser
bygger en del vindskydd
medan andra bygger väderkvarnar.
Stig Nilson utnyttjar naturens krafter som sann friluftsmänniska. Han är även stor konstkännare och bokslukare, gärna biografier och memoarer, och intresserar sig för i stort sett alla samhällsfrågor.
-- Men inte någon idrott. Den enda jag utövar är att hoppa över sportsidorna.
Rörligheten är det nämligen inget fel på hos denne flinke veteran, som delvis huserar på museum men håller trycket uppe där också. Är man springpojke så är man.