Malin och Johan kände varandra lite sedan tidigare, eftersom deras makar jobbar ihop. Johan minns tydligt att han var i Mantorp och eftermonterade en knapp på en schäslong när han bestämde sig för att ringa och fråga Malin om de skulle ta över Tapetserarna tillsammans.
Det är fullt av tyg i lokalen i Tannefors. Johan Jolsta och Malin Fransson bläddrar bland olika mönster, färger och material som kan bli både gardiner och möbelklädsel i framtiden.
Just nu är de bara på besök och de är i något av en övergångsfas, men vid årsskiftet blir både tygerna och lokalen deras när de tar de över Tapetserarna i Linköping från Klas Grönberg och Tina Carlsson. När de rör sig i lokalen märks det att förväntan är stor inför att komma igång. Komma till rätta bland symaskinerna och möblerna, göra sig hemmastadda.
– Det kliar i fingrarna, säger Johan Jolsta.
Han kommer från Nio liv möbeltapetsering i Linköping, som han haft tillsammans med sin mentor Agneta Fernström – det var hon som lärde upp honom. Butiken har funnits i 13 år och när Agneta går i pension så upphör verksamheten.
Och nya kollegan Malin Fransson befinner sig i nästan exakt samma situation. Hennes mamma som hon driver Gardinateljén med närmar sig också pensionen, och tankarna har snurrat kring vad hon skulle hitta på efteråt. Byta bransch helt? Att fortsätta själv fanns i alla fall inte på kartan.
Men en lösning fanns – med ytterligare två blivande pensionärer.
Det var redan för två år sedan som Johan Jolsta såg annonsen i en branschtidning. Tapetserarverkstaden på Nya Tanneforsgatan var till salu. Han kände ganska snabbt att det inte var något för honom, att ta över ensam skulle bli för tungt. Men så föddes idén om att fråga Malin om att ta över tillsammans. De hade träffats tidigare – deras makar känner varandra – och kanske var det rent av Johans man som först kom med idén. Hur som helst fastnade tanken i bakhuvudet hos Johan. Tills han en dag fick en impuls att ringa och fråga.
– Jag tänkte efter, men kände nästan direkt att jag ville göra det, säger Malin.
För Johans del hade tanken växt med åren att det är roligare att dela arbetslivet med någon.
– Och då tyckte vi det här var ett ypperligt tillfälle, säger han.
I möbeldelen av verkstaden. Här är det främst Johan som kommer hålla till.
Och nu närmar det sig. Kring nyår tar de över. Själva verksamheten på Nya Tanneforsgatan kommer inte förändras särskilt mycket, men för både Malin och Johan blir det en hel del nytt. Ingen av dem har jobbat med både möbler och gardiner tidigare. Visst kommer de att behålla en del fokus på sitt eget område, men tanken är att de ska jobba tillsammans. Och de tror på sin kombination.
– En kund som velat ha en fåtölj omklädd kanske vill ha gardiner till vardagsrummet. Man kan erbjuda mer av en helhet, vi behöver inte skicka kunderna vidare, säger Malin.
Och någon brist på kunder tror de inte heller att de kommer ha. Johan berättar att kötiden för att få en fåtölj omklädd blivit betydligt längre de senaste åren. När han började för sju år sedan var kötiden runt tre, fyra veckor hos honom – nu handlar det snarare om tre till fyra månader. Särskilt under pandemin ökade trycket, berättar han. Men även en generell inredningstrend som vuxit fram tror han har påverkat.
– Det känns som att sedan en tioårsperiod tillbaka så får det kosta lite mer med hemmet. Man värderar det högt att ha det fint hemma. Och det känns lite som att medvetenheten kring våra hantverk blir större.
Malin instämmer.
– Det har varit lite poppis att gå på auktioner, att hitta det genuina och ta hand om det.
På hennes front har det också varit mycket att göra de senaste åren.
– Vi syr i stort sett allt vi säljer, jag tror att folk är mer villiga att betala för tjänsten. Och det här är ju inget de kan köpa på nätet heller på det sättet.
"Att sälja fem meter tyg gör man inte längre, knappt ens en gång i månaden", säger Malin Fransson. Verksamheten handlar mycket om att sy och hon tycker det känns som kunder är mer villiga att betala för tjänsten.
Även generationsskiftet gör att det lär finnas gott om arbete. Johan, som är ordförande i Östergötlands lokalförening för Sveriges tapetserarmästare, berättar att det just nu finns sex tapetserare i Linköping – inom fem år kan de vara två kvar om folk pensionerar sig när de är i pensionsåldern.
– Så det är ett skrikande behov. Det känns också som att utbildningsplatserna är lite för få för att kunna släcka behovet inom en fem- till tioårsperiod.
Det är tråkigt om hantverket försvinner, menar han, men säger också att de har fördelen i att de inte har teknikaliserat bort sig själva.
– Vi får väl jobba med att belysa vårt yrke mer.
Fullt upp lär de i alla fall ha, och det är också målet. Och de blivande arbetskamraterna kan knappt vänta på att få sätta igång.
– Det är nedräkning på hög nivå, säger Malin.