Den dag vi besökte griftegården i Linköping visade hösten att den börjat mena allvar.
Vildvinet hängde ner och täckte större delen av den pampiga gravstenen. Växten var tung, färgstark och dekorativ. Bara några dagar senare föll bladen av och avslöjade, förutom Christoffer Anjous namn också födelse- och dödsår (1821--1896), att "Lärjungar reste vården".
Vildvin hör annars till de snabb- och högväxande plantor man egentligen försöker undvika till förmån för lägre och långsamväxande, säger Håkan Westerlund vid kyrkoförvaltningen.
-- Men växter är som barn i det avseendet, de har brått att bli stora!
Att sköta en kyrkogård till allas belåtenhet är ingen lätt uppgift. De gånger vi besökte kyrkogården gick killarna runt och krattade och klippte och kollade. Jag frågar Håkan om det inte är synd att räfsa upp de vackra löven på hösten -- även om de tillsammans med gräs och kastanjer och allt vad det kan vara blir ny fin jord efter att ha komposterats.
Han instämmer, men säger att löven samtidigt inte ska få lägga sig i högar över gravstenar. Lämnar man kvar lite löv för att det ser snyggt ut, så bryr sig inte höstens stormar om det, utan blåser iväg dem över gravstenarna.
-- Det är svårt att hålla en lagom skötselnivå som passar alla, säger Håkan. Min personliga uppfattning är att man kanske ibland städar för mycket och därmed skapar problem för daggmaskarna, men...
Finns det förbud för några växter?
-- Tja, plastblommor är vi förstås inte glada åt, men i andra kulturer är de vanliga på gravar.
Han säger att det sällan uppstår problem kring sådana frågor.
Anjou? Jo, han är ett av de stora namnen från svenska skolans uppbyggnadstid. Seminarierektor står det på hans gravsten, men han var även en god pianist och sångare.
FOTNOT
Uppgifter om Anjou samt en mängd mer eller mindre berömda personer begravda på griftegården i Linköping kan man läsa i en skrift författad av Dag Wallén och utgiven av Linköpings kyrkliga samfällighet.
Läs även på nätet:
http://www.svenskakyrkan.se/linkoping/gravinskrifter1.htm