Så har budet nått mig att Sven i Rumma har fått evig vila. Så skönt för en gammal, förvärkt kropp att äntligen få släppa taget, på självaste julaftonskvällen i kretsen av de sina, hemma i stugan i Rumma, precis såsom han så innerligt önskade.
För mer än 30 år sedan fick jag genom Svens yngsta dotter Caroline förmånen att stifta bekantskap med familjen på Kullen. I Svens ögon var livet enkelt, ingenting omöjligt, allt ordnar sig.
Trots att han var förvärkt av reumatism deltog han så gott som in i det sista i familjeaktiviteter. Vi åkte på semester, solade och badade, fiskade kräftor, firade högtidsdagar, idkade fårskötsel och körde hö. Lek eller allvar så fanns alltid hans positiva sätt och hans humor där. Hans historier, alltid tillspetsade för att få ett bra slut . . . Mycket av min barn- och ungdomstid tillbringade vi tillsammans. Ju äldre man blir desto mer inser och förstår man vad uppväxtåren sätter för prägel på en som människa och jag är mycket tacksam för den gemenskap vi haft.
Mina tankar med varmt deltagande går i dag till Stina och döttrarna Eva, Lotta, Nina och Anco med familjer. Rumma blir aldrig mera sig likt, inte utan Sven och hans permobil.