En av mina äldsta vänner inom den östgötska allmogen har stilla insomnat under den gångna påskhelgen. Kyrkvärden Sven Bjärnlid i Stjärnorp var vid sin bortgång 83 år gammal. Under sitt rikt verksamma liv gjorde han sig känd inte bara som en nitisk lantbrukare utan också som en person med varma intressen för kyrka, skola och samhälle.
Själv lärde jag först känna Sven i kyrkliga sammanhang, men fann då snart att vi också i stort sett hade samma uppfattning av dåtidens mer allmänt hållna livsproblem. Som ledamöter i Linköpings skolstyrelse var vi sålunda rörande ense i många frågor som gällde lärartillsättningar, ämnesval, lokaliteter med mera.
Men framför allt var det vår gemensamma kärlek till fädernas kyrka, som mer och mer fördjupade vår vänskap. Jag är särskilt tacksam för de många guds-tjänster, som jag fick fira i Stjärnorps slottskapell, då Sven Bjärnlid som kyrkvärd alltid mötte mig med samma varma handslag. I sin kyrkbänk satt då ofta greve Oscar Douglas med maka, som mer än en gång anförtrodde mig att de inte nog varmt kunde uppskatta Sven Bjärnlid för hans stora plikttrohet som kyrkvärd under en lång följd av år.
Därför är jag i dag glad mitt i sorgen, att vännen Sven inte långt före sitt uppbrott blev utsedd till hederskyrkvärd i Stjärnorp, där han verkligen har varit en sann Herrens tjänare. Samtidigt som jag så till sist vill framföra mitt varma deltagande i sorgen med Svens familj och släkten i övrigt, vill jag också av hjärtat tacka honom för många års trofast vänskap och lysa den eviga friden över hans ljusa minne.