-- Ta chansen att se världen. Den uppmaningen kommer från Eva Kihlman i Linköping som blir 40 år i morgon. Hon har arbetat som stewardess på kryssningsfartyg.
Ha den äran
Hur skulle det vara att kryssa i det turkosblåa vattnet mellan Karibiens soldränkta öar? Göra strandhugg på Martinique och Aruba -- eller varför inte Jamaica?
-- Underbart, svarar Eva Kihlman genast.
För henne har det livet varit verklighet. Fast hon har inte kryssat som passagerare, utan som stewardess ombord på bland annat Regent Sea, före detta Gripsholm.
Eva Kihlman beskriver sig själv som äventyrlig. Hon har alltid varit nyfiken och velat se sig omkring. Ett par år efter gymnasiet bestämde hon sig för att göra verklighet av sina drömmar och eftersom hon tyckte att ett liv till sjöss verkade spännande, sökte hon jobb hos olika rederier runt om i världen. Det gav en tjänst hos ett Bahamasregistrerat kryssningsbolag.
-- Det är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Ungdomar som inte vet vad de ska göra ska definitivt ge sig iväg och träffa folk och se andra kulturer, det är jättenyttigt, säger Eva som arbetade tillsammans med personal från hela världen.
Som stewardess hade hon i uppgift att ordna med gästernas hytter. Förutom städning, såg hon till att passagerarna fick den service de önskade. På fritiden solade hon på däck, festade med de andra som jobbade om bord och gjorde utflykter på de ställen där båtarna lade till.
-- Första halvåret gick vi mellan Alaska och Vancouver i Kanada. Därefter fortsatte fartyget söderut, gick genom Panamakanalen och vidare till Karibien där det gjorde sjudagarskryssningar.
Eva jobbade som stewardess mellan 1986 och 1991. Redan första halvåret träffade hon portugisen Gabriel Ribeiro som var servitör på båten. De var tillsammans till och från under Evas kryssningstid och bestämde sig till slut för att göra förhållandet permanent. Därmed lämnade de båtlivet och flyttade hem till Gabriels mamma och syster i Estoril nära Lissabon.
-- Först i början när jag inte alls kunde språket var det svårt. Gabriel fick tolka, säger Eva som inte tyckte att det var några större problem att bo ihop med sin svärmor och sin svägerska.
-- Man är ju inte van att bo på det sättet, men i början var det en hjälp eftersom allting var nytt.
Medan de bodde i Portugal fick Eva och Gabriel sitt första barn, sonen Andreas, 13 år. Eva trivdes i Portugal, men efter hand började hon längta hem till Sverige.
-- Andreas var tre år när vi flyttade till Linköping där jag är uppväxt. Han pratade mest portugisiska då, men vande sig snabbt vid svenskan.
Enligt Eva var det inte heller några större problem för Gabriel att byta land, eftersom han hade rest runt i världen så mycket. I dag jobbar han som servitör. Eva är anställd av ett bemanningsföretag och arbetar som receptionist och administrativ assistent. Eftersom hon bland annat hjälper till vid internationella besök på företaget där hon jobbar, så är det lite som att vara tillbaka på kryssningsfartyget. Fast jobb på kryssningsfartyg lär det nog inte bli igen.
-- Nej, jag tror att vi blir kvar i Sverige, säger Eva och påpekar att de trivs väldigt bra i bostaden i Lambohov.
-- Fast det vore helt klart häftigt att åka tillbaka och kryssa i Karibien som passagerare.