q Så faller kronbladen, ett efter ett, från vänskapens och gemenskapens blomma. Grebo märker tomrummet efter sina eldsjälar och saknar dem.
Thyra Andersson i Grebo finns inte mer bland oss här på jorden. Hon var en av dem som med undran såg hur den stora inflyttningsvågen på 1970-talet bredde ut sig över hagar och betesmarker, hur unga familjer från när och fjärran byggde sina hem i svampskogen och på blåsippsängen, men som ändå öppnade famnen för oss och hälsade oss välkomna i bygemenskapen.
Hon lärde mig, oss alla, att det ställe där man väljer att bo ställer krav på vård och gemenskap för allas bästa. Jag var fullkomligt ense med Thyra om detta. Vi hade väl ibland olika åsikter om det lämpligaste vägvalet, men om målet tvistade vi aldrig.
Själv gick hon före och visade vägen. Hon var oförtröttlig i kyrkorådet, där jag lärde känna henne, som kyrkvärd, där hon invigde mig i de kyrkliga ritualerna, och hon ville så gärna att jag skulle gå med i den kyrkliga syföreningen, trots att jag inte har några förutsättningar att göra nytta just där. Lika lite som i kyrkokören, där hon var en av de flitigaste sedan tiotals år. Men hon gick med i det nybildade byalaget, som hade som mål att vårda just den gemenskap hon stod för.
Visst hade Thyra nu passerat pensioneringsdagen med råge, men det var inget hon fäste sig vid. Och varför skulle hon göra det? Thyra förblev ung och engagerad. Thyra lade aldrig av. Hon var oförtröttlig.
Nu när tiden hunnit ifatt Thyra unnar jag henne sin vila.