Som liten var han minst i klassen och fick sitta på en kudde för att inte tappas bort. Som stor är han störst i länet men inte alltid så stursk som många tror.
Björn Eriksson firar 60 år som vanlig människa och närmare 10 som omåttligt populär landshövding i Östergötland. Med alla sina erkända förtjänster men också okända brister.
-- Jag har planeringsnoja, medger han.
Denna speciella Björnfrossa kan dock botas av Tosca och tårta. Tosca är slottshund och motionskompis, tårta är en av hövdingens små svagheter.
Därför kommer det att serveras mängder av den varan vid onsdagens officiella 60-årskalas på slottet. Länsrådet Magnus Holgersson är värd och hans chef bara ett lydigt födelsedagsbarn, men som sådant har förstås Björn fått önska sig vilka godsaker som ska finnas på bordet.
-- Det blir en orgie i prinsesstårta och kaffe. Det är precis så jag vill ha det.
"Hallå, någon hemma?" Mitt under intervjun på slottet hörs en välkänd stämma från de undre regionerna. Det är hustru Helena, som kommit hem och vill veta om husse varit ute med hunden.
-- Vi jobbar ihop som ett par, har ett fantastiskt samspel, säger Björn. Utan Lena (han kallar henne så) hade det här inte fungerat.
Det var förstås hon som låg bakom flyttningen till Östergötland också. Ett år innan Björn erbjöds uppdraget satt han och Helena på Frimis i Linköping och pratade framtid med landshövdingeparet Wirtén.
-- Gunvor, Rolfs fru, berättade om alla positiva sidor och jag märkte att Lena blev triggad.
Vilka personer som sedan drog i vilka trådar är oklart. Men det var Jan Nygren som kom med erbjudandet till Eriksson, den avgående rikspolischefen.
-- Jag har inte ångrat en dag att jag kom hit. Mitt hjärta kommer alltid att klappa för Östergötland.
Björn avslöjar att han och Helena ska göra en avslutande turné och sjunga sig ut från slott och kojor. Men genom förvärvet av drömhuset i Ydre kommer de att förbli östgötar.
-- Fram till den 1 maj tänker jag jobba som en bäver, säger Björn, men då släpper jag taget helt och hållet. Jag lovar att inte lägga mig i.
Hela familjen stod bakom beslutet för tio år sedan att lämna villan i Bromma och flytta in på slottet i Linköping. Det fanns dock villkor som måste uppfyllas.
-- Tosca är resultatet av flickornas krav. Lotta och Lella ville ha en hund för att stilla sin oro. Och då fick de det.
Björn säger Lena om Helena, Lotta och Lella om barnen Charlotta och Gabriella. Det är smidigare så och går fortare. Hövdingen har en enastående förmåga att vinna tid.
Och även namnet på den urtoleranta golden retrievern, familjens gunstling och infödd östgötska (Norr-köping), är en förkortning. Eftersom en hund inte gärna kunde heta Birgit Nilsson (Helenas idol) fick det efter en kompromiss bli sopranens favoritroll i stället. Tosca.
-- Vi brukar hitta lösningar tillsammans och i enighet.
Björn pratar, Helena sufflerar, lägger till och drar ifrån. Hon har alltid haft hand om detaljerna.
Kärleken dem emellan är som klassisk musik, men så fick den också näring i kön till Operan. Det var där Björn uppvaktade sin blivande hustru. Hon kunde inte komma undan, för då var biljetten förlorad.
-- Att vi hittade varandra berodde på att en väninna till Lena hade glömt sina dojor i min bil.
På något sätt parades de ihop. Skorna med sin ägare, Björn med Helena.
Blygseln från barnåren har 60-åringen kommit över, envisheten har han kvar. Liten och klen fick han sitta på en kudde, och lärarinnan, fostrad i frikyrkomiljö, var flitig med att använda linjal och luggar som bestraffningsinstrument.
I sin bok "Björnkramar" berättar hövdingen om tendenser till mobbning. Han kröp inte undan utan tog till nävarna.
-- Det är väl inget att skryta med nu, men då var det en tillgång.
Den första kärlekssagan, i femårsåldern, tog ett snabbt slut. Iklädd sjömanskostym väntade Björn tappert på en ung dam i grannhuset, som då öppnade fönstret och hällde innehållet i sin potta över den ihärdige uppvaktaren.
Senare frierier och initiativ har gett större framgångar. Björn viker sig aldrig frivilligt, och planeringsnojan gör att han vill ta itu med alla ärenden omedelbart.
I lördags kom landshövdingen hem genomförkyld från Kina och beordrades i säng av sina närmaste med-arbetare. Han måste hämta krafter inför ännu en tuff vecka.
-- Det gjorde jag -- på kontoret. När de andra gått hem satte jag mig och skrev nio tal och en stor bunt promemorior.
På måndagsmorgonen hängde allting i tejp och tåtar runt om i rummet. Som barnsliga Björntroféer.
-- Det är så jag får kickar och mår bra. Jag älskar ju det här jobbet mer än något annat.
Näst prinsesstårta.
björn eriksson