077 -- 11 77 000.
95 000 (nittiofemtusen) personer ringde numret under det första halvåret 2005, och många hade turen att få prata med Lola Landberg eller Karin Krisell.
Om de båda Motalakvinnorna inte var i tjänst på sjukvårdsupplysningen i Linköping höll de ögonen på varandra ändå. Det gör de jämt.
Karin ger Lola total trygghet.
Lola ger Karin gränslös glädje.
Sjuksköterskorna hamnade av en tillfällighet på samma långvårdsavdelning i Motala 1979 och insåg att de hade mycket gemensamt. Snart delade de inte bara arbete utan också fritid, förlustelser, förväntningar och förtroligheter med varandra.
-- Vi har jobbat ihop som distriktssköterskor i vått och torrt, rest mycket tillsammans och alltid haft nära kontakter. Jag vågar inte tänka på hur livet skulle vara utan min vän Karin, menar Lola.
Nu har de fått fågelinfluensa på halsen. Nej, nej, den har inte nått till vårt län eller land, bara till sjukvårdsupplysningen.
Sköterskorna försöker lugna och dämpa alla oroliga östgötar som hör av sig. Något annat kan de inte göra.
-- Trycket har ökat den senaste tiden. Men alla kommer fram på telefon, och här finns bemanning mellan 7.30 och 21 samtliga dagar året om.
Under andra tider hamnar de som ringer på jourcentralerna. Men fortfarande ansvarar landstinget i Östergötland för tjänsten till länsinvånarna. En nationell enhet håller dock på att utvecklas.
-- Vi stortrivs med arbetet i de nya lokalerna här på S:t Larsgatan i Linköping och har själva valt att pendla från och till Motala, försäkrar Lola.
Det var den 1 oktober 2003 som verksamheten öppnade. 43 sjuksköterskor sökte tjänsterna och Laila Larsson, chef på stället, lade märke till Motalaparet redan vid introduktionen.
-- Karin och Lola satt längst fram, ställde flera frågor och pratade väl om var-andra, berättar hon. Jag är glad att båda kunde vara med från starten.
Med närmare 30 års erfarenhet i yrket och diverse fortbildning är de väl lämpade för arbetet. De flesta som hör av sig kan ledas rätt, men ibland kräver de komplicerade fallen extra betänketid eller en stunds resonemang. Hjälpen finns på nära håll, eftersom Karin och Lola ofta sitter sida vid sida.
För ett år sedan gjordes en undersökning, som visade att hela 86 procent av patienterna gav rådgivningen högsta betyg. Siffror som skänker arbetet en extra njutning.
Vilka är de konstigaste frågorna ni fått?
-- Vi kan få svara på allting. Vad är feber? Hur långt är ett dygn? Ofta ringer människor och vill ha en förklaring på vad deras doktor menade.
Lyhördhet är en viktig egenskap i sammanhanget. Rådgivarna får lyssna på tonläge, skrik i bakgrunden och ana sig till hur illa ställt det är. Vid behov kontaktar de SOS alarm.
-- Vi har räddat livet på människor, som ringt och tackat i efterhand. Ansvaret är stort och mångårig erfarenhet nödvändig.
Kan ni släppa sjukdomar och problem på fritiden?
-- Det måste man göra. Alla svårigheter som vi möter i vardagen gör nog också att egna glädjeämnen upp-skattas mera.
Karin och Lola har närmast telepatisk relation. De behöver bara titta på var-andra för att förstå vad kollegan menar. Därför blev det oro på ena sidan härom dagen.
Lola antydde att något viktigt var i görningen. Hade hon sagt upp sig eller tänkte flytta?
Nej, bättre upp! Hon skulle bjuda på Correntårta, efter att ha skvallrat om den starka vänskapen i ett brev till familjeredaktionen.
-- Du blev väl inte arg på mig?
-- Tvärtom, säger Karin, det är alltid kul med upp-skattning. Och om inte du skrivit till Corren hade jag gjort det!
Man kan riktigt känna värmen i rummet. Är det det som är feber?