Jag minns hur friherrinnan fostrade oss. Hon fanns bara där. Det räckte att mor sa "det där skulle friherrinnan inte tycka om" och så lät vi bli om vi hittade på något hyss.
Vi bodde på Lagerlunda. Min far var militär men blev senare privatchaufför åt baron Lagerfeldt och vi flyttade in i en av herrgårdens flyglar. Varje morgon gick far till stora huset för att planera dagens körningar. Baronen satt i riksdagen så det blev många resor till Stockholm. Friherrinnan var mycket snäll. Hon brukade skicka med något åt oss barn. Vi kunde få en chokladpralin, sådana som man vräker i sig hela nävar av idag, men vi fick bara en. Jag brukade lägga den på tungan och känna smaken när glasyren försvann och det lilla runda inuti smälte och så kom chokladsmaken.
När mamma åkte in till stan för att handla fick vi barn tio öre att önska oss något gott för. Jag ville alltid ha ett paket Toy. Det var ett litet fyrkantigt paket med tre tuggummin i. De kunde räcka en hel vecka.
Vi hade alltid kakburkar och karamellskål hemma men vi fick aldrig ta själva. I stället fick vi be om en karamell och oftast fick vi nej.
Jag hade fyra bröder. De bråkade och retades som alla killar gör. En gång svalde jag en äppelkärna och de sa att det skulle växa upp ett träd i magen på mig. Jag blev livrädd.
Lagerfeldts hade fyra barn som var 15-20 år äldre än vi. De hjälpte till att fostra oss. Friherrinnan ville att vi skulle lära oss ett gott uppförande. Jag har till exempel aldrig använt svordomar och än idag har jag svårt för att höra någon svära.
En gång slog åskan ned i ladan som brann ned till grunden. Det är ett hemskt minne, med alla djuren som skriker. Efter det fick mor hänga mörka filtar för fönstret när åskan gick.
Ibland kom mina mostrar på besök till oss på Lagerlunda. Vi barn längtade så efter dem. De hade med sig karameller, bananer eller vindruvor och bodde fantastiskt långt bort. Fast de tog ju bara bussen ut från Linköping.
Ibland kom min morbror på besök. Han gick på sjön och han var alltid trött när han kom till oss. Han la sig ned på golvet och sov. Han märkte inte när vi överrumplade honom och drog honom i håret, han bara sov.
Jag gick två år i småskolan. Jag minns det som en mycket lycklig tid. På morgonen kammade mor mitt hår och satte dit ett stort hårband. Hon drog åt hårt för att det skulle sitta fast hela dagen. Det gjorde mycket ont.
När jag gick i femte klass flyttade familjen tillbaka in till Linköping. Jag tyckte inte om det. Jag hade alltid varit duktig i skolan, inte för att jag hade lätt för det utan för att jag läste, och när jag bytte skola var det helt andra ämnen. Vi hade läst om Östergötland i Kärna där jag gick i skolan. Första dagen i Linköping hade de prov på Afrika. Det var svårt i början men jag kom igen snart.
Ja, på den tiden var stan mycket mindre. Vi brukade åka till våra vänner som ägde Skäggetorp. Där fanns ingenting, bara gården och en massa gärden.
Vi var fem barn och far hade inte så stor inkomst så vi fick ärva kläder. Mor vände på tyget och sydde om dem åt oss. Finskor fick vi bara gå ut med när det var torrt och fint väder. Ibland kom det en koffert barnkläder från min faster. Hon hade bara en dotter och min farbror hade god ekonomi. Sedan satt mor och vändsydde och lagade så vi kunde använda kläderna.
När jag blev äldre började jag gå på bio och på dans men jag fick aldrig vara ute längre än klockan tio. Alltid fick jag gå hem när det var som roligast. Gick jag inte hem i tid kom far och hämtade mig. Far var väldigt sträng och han fostrade oss ordentligt. Vi skulle sitta still och vara tysta vid matbordet. Ingen fick lämna bordet förrän maten var uppäten.
Min mor arbetade aldrig utanför hemmet. Det betydde oerhört mycket för oss att hon fanns hemma om dagarna. Jag kom hem från skolan och när jag slog upp dörren möttes jag ofta av doften av nybakade bullar eller sockerkaka. Jag mådde väldigt bra av all omtanke från mor.
Under min tonårstid kunde jag tala med mor om allt. Hon stöttade mig alltid. Far vågade jag aldrig fråga om saker, som jag visste att han inte skulle tycka om. Senare har jag förstått att med fem barn kunde far inte vara mesig.
Jag gick ut skolan men tog ald-rig studenten. Jag jobbade ett år efter skolan, gifte mig när jag fyllde tjugo och blev hemmafru.
Tio år senare blev jag änka, men det är en annan historia.
"
"