Varje gång Åsa Kjell och hennes sambo Niklas Gustafsson har flyttat, har de landat snäppet närmare hennes föräldrars villa i Grebo. Det enda som nu skiljer dem från Kristina och Lars-Arne Kjell är en liten äng. Deras gavel syns från föräldrarnas altan.
Det känns helt rätt att bo kvar här i Grebo, tycker Åsa.
-- Dels för att jag har hund och häst och vill bo utanför stan. Dels för att det känns skönt att mamma och pappa finns på nära håll och kan hjälpa till så fort det krisar.
För krisat, det har det gjort. Fram tills helt nyligen var Tuva, nu två år, ett barn som aldrig ville sova om nätterna. Då var Kristinas hjälp särskilt värdefull. Åsa hade inte orkat utan henne.
-- Allt handlar om att ge och ta. Vi får ge tillbaka när mammas och pappas ork tryter, säger Åsa.
De träffas titt som tätt. Kristina är förskollärare i Grebo och hälsar på hos dotterns familj så gott som varje dag.
Steker pannkakor med Tuva eller hjälper Åsa, som är sjuksköterska, med tvätt eller inköp.
Ibland kommer Tuva över till Kristina. Om Åsa jobbar sent händer det att hon sover över. Mormors och morfars hus är hemma, det också.
-- Efter en vecka utan Tuva är jag nästan sjuk, då måste jag fylla på, säger Kristina.
Glädjen över att som vuxen dela vardag med sina föräldrar har även sina baksidor. Åsa tycker ibland att det känns tufft att säga ifrån när hon vill vara ensam och inte orkar umgås med andra än sin egen familj.
Det tar emot att säga det till Kristina när hon står där i dörren, eftersom hon alltid ställer upp.
Men Kristina tycker inte att det på något sätt känns besvärligt att alltid finnas till hands. För henne är det självklart. Tuva är hennes ögonsten.
Därmed har Tuva fått många mammor att hålla reda på. Förutom mamma Åsa och mammas mamma Kristina, också mammas mammas mamma Gunn Johansson. Alla är relativt unga, till och med Gunn orkar fortfarande busa med Tuva.
Gunn är 68 år och har sju barn och 18 barnbarn. Sitt första barn fick hon som 19-åring, sitt första barnbarn när hon var 41.
-- Det verkar vara åtgång på flickorna i vår släkt, säger Gunn med något förtjust i rösten.
Mellan det yngsta och äldsta egna barnet skiljer det 24 år, vilket betyder att hon ständigt varit omgiven av småbarn.
När Åsa föddes, var Kristinas bror bara två år. Därför har Gunn inte haft möjlighet att engagera sig i varje enskilt barnbarn eller barnbarnsbarn. Inte på samma sätt som Kristina engagerar sig i Tuva.
Kristina var 23 när hon födde Åsa, och 47 när Åsa fick Tuva. Åsa var 25 när hon födde Tuva.
Fast varken Kristina eller Åsa tror att deras nära relation har särskilt mycket med ålder att göra.
-- Naturligtvis orkar man mer om man är en ung mormor, tror Åsa. Men det handlar om prioriteringar, min familj prioriterar bort mycket för att kunna vara tillsammans med Tuva så mycket som möjligt. Ett välstädat hus, en fin trädgård eller vad det nu kan vara är inte viktigt för dem. Tuva är viktigast.