Ute på gården står firmabilen fortfarande kvar, om än slite jobba officiellt 1994 då jag gick i pension och sedan dess lever jag ett pensionärsliv. Tar det lugnt och gör lite som jag vill. Jag kan rekommendera det här livet, säger Inge Karlsson och knyter lugnt händerna framför sig på bordet.
Händerna har växt sig starka och breda under ett långt arbetsliv som snickare från 15-årsåldern. Nu hålls de i form med ett flitigt skruvande i garaget där en Jowett Javelin från 1950 står och prålar sig i sin nypåtagna vinröda lackkostym. Bilintresset väcktes 1980 då en granne började renovera en gammal Plymouth och även om den bilen aldrig gjordes klar var lågan väckt hos Inge. Sedan dess har han renoverat åtminstone åtta veteranbilar och sist i raden är som sagt den engelska bil som bara finns i tio exemplar i Sverige.
-- Jag har lite problem med bromsarna på den men annars är den körklar och besiktigad.
Det är den här praktiska begåvningen parad med en viss otålighet och rastlöshet som fört Inge Karlsson från en start i osäkerhet och fattigdom till en stabil och trygg tillvaro som pensionär. I hans generation är man uppfostrad att inte framhäva sig eller säga sådant som kan uppfattas som skrytsamt och det är inte helt lätt att plocka ur honom vad han gjort under åren. Han använder små bokstäver när han talar om sig själv och menar mest att det är väl inget att skriva om.
Bäst beskrivs han nog av hust- run Ingegärd som säger:
- Jag tycker han är värd en hel del, för han har varit en duktig karl. Arbetsam och mån om familjen.
Inge började arbeta som snickare i Ingegärds fars byggnadsfirma efter sjätte klass. Värmen mellan Inge och Ingegärd tog fart ordentligt i början på femtiotalet och den lever stark än. De gifte sig 1952 och har strävat på tillsammans genom livet. Det var knapert i början, och även om det blivit bättre allteftersom lever de gamla vanorna kvar.
- Vi har lite svårt att kosta på oss själva, även om vi lärt oss och blivit bättre på det genom åren, säger Inge Karlsson.
Resor tillhör det som pengarna spenderas på och de har varit "nästan överallt". Thailand är favoritlandet.
-- Vi har varit där tio gånger och det blir nog fler, så länge vi orkar.
1955 flyttade Ingegärd och Inge till Linköping och han stannade hos Östgötabyggen till 1982. Gyllenvaruhuset var han med och byggde från början till slut och när jag ber om namnen på fler byggen så mäktar Inge inte med att räkna upp alla.
-- O, det är så många, det är svårt att räkna upp allihop.
Så hände i alla fall det som Inge ändå ångrar lite i sitt liv, 1982 startade han eget.
-- Det skulle jag gjort minst tio år tidigare, säger han.
För även om det innebar mycket oro och mycket arbete så var det ändå en frihet i det som han minns med välbehag. Han hade redan som anställd fått ta de besvärliga kunderna och de takterna kom väl till pass när han byggde upp sin egen kundkrets. När jag då undrar om han var lite av en "charmknutte" nickar Ingegärd lite svagt medan Inge själv tittar ner i bordet, småler och säger:
-- Det var mycket tålamod och nöjda kunder kommer tillbaka.
Inge har trivts med sitt yrkesliv, det är det ingen tvekan om.
- Jag skulle ha valt samma yrke i dag. Man träffar mycket trevliga människor och hantverkare behövs alltid.
Förutom arbetet har han varit aktiv i hemvärnet sedan han var 15 år.
- Då pågick andra världskriget och vi tränades i vakttjänst. Vi fick en båtmössa och en armbindel, det var allt.
Han blev kvar av intresse, och för att, som han säger med ett skratt:
- Jag har alltid varit skytteintresserad. Jag gick ner i vapenstorlek från gevär till kpist till pistol innan jag begrep att jag behövde glasögon.
Han var hemvärnschef i Björsäter mellan 1984 och tio år framåt i en kombination av plikttrogenhet och nöje. Numera är han hemvärnsveteran och har dragit ner på sin aktivitet.
Inge har nära till skratt och det är lättsamt vid kaffebordet där vi sitter och doppar av ett rikhaltigt kakfat. Ingegärd och han har upplevt framväxten av det moderna Sverige och de tycker att det bara blivit bättre, sånär som på att det var en större gemenskap förr med stora släktkalas och kanske också ett större intresse för människorna i ens närhet.
- Vi har fått lära oss att göra rätt för oss och också haft turen att ha sluppit sjukdomar och olyckor.
Inge säger själv att han inte haft svårt att ta ut glädjen i livet, vetgirigheten och rastlösheten har han fortfarande kvar. Han springer plötsligt ut i köket och hämtar ett tidningsurklipp där det står: "Lev som om varje dag var den sista för en dag kommer den."
-- Den tycker jag är bra, den tar jag fram ibland när jag kommer med förslag som jag tycker är bra men Ingegärd är lite tveksam till.