Emilian Utas blev hans namn när han 1922 föddes i gamla svenskbyn i södra Ukraina. Där började alltså Emils svenska liv. Hans föräldrar var svenskättlingar som härstammade från de svenskbördiga estländare som 1782 exporterades dit från Dagö i Estland.
-- 1929 var det fruktansvärd hungersnöd i vårt område i Ukraina, berättar han. Röda korset såg till att vi kom till Trelleborg för vidare befordran till olika platser i Sverige. Jag, mor och far samt min syster fick sedan bo i en militär kasern i Jönköping.
-- Två år senare övertalades min far att ta familjen tillbaka till Ukraina, säger Emil och rynkar pannan. Men vi kom till förhållanden som liknade dem de vi hade lämnat.
Emils fortsatta berättelse om livet i dåvarande Sovjetunionen under 1930- och 40-talen innehåller äventyr och vedermödor som både han och andra vill glömma. Det faktum att Sovjet i början på 40-talet drogs in i andra världskriget förklarar en del.
En annan förklaring är att Emil och hans familj inte ansåg sig ha med kriget att göra. De ansåg sig vara svenskar, även om de bott och verkat i Ukraina.
1947 avled både hans mor och far. En stor del av 40-talet och början på 50-talet tillbringade Emil i olika typer av arbetsläger. Ett hette Riesa an der Elbe och låg i före detta Östtyskland, ett annat var vid en gruva i Tadzjikistan.
Men i Tadzjikistan lyckades till slut Emil prata sig till en form av frisedel. Den gav honom i alla fall viss rörelsefrihet i landet. Han slog sig ner i en stad på gränsen till Uzbekistan.
Året var då 1952. Han var 30 år, hade träffat sin hustru, sjuksköterskan Lilia, och hade med henne treåriga dottern Ludmilla. Nu började han en ny "civil" karriär.
Hans arbete på ett av stadens byggföretag blev ett lyckokast. Byggarbete på dagarna och studier på kvällarna gjorde att han till slut blev en av företagets materialinköpare.
1988 var Emil 66 år. Han fick då genom en släkting i Stockholm inbjudan att besöka Sverige.
Han reste hit med sin familj, som med sonen Igor, född 1960, alltså bestod av fyra personer.
-- Bra gjort, tyckte undertecknad. Då hade du ju pension från Tadzjikistan.
Då skrattade Emil gott. Något så dumt hade han inte hört på länge.
-- Där fanns inga pensioner då, förstår du, sa han sedan ursäktande, men jag hade arbetat och sparat, så jag visste att jag skulle klara mig.
1990 fick Emil, Lilja, Ludmilla och Igor uppehållstillstånd i Sverige. De bodde en tid i Kisa, men bor nu alla i Linköping.
Emil, 80 år i dag, och Lilja, 75 år, bor i en tvårummare i Skäggetorp. I staden bor också dottern och musikläraren Ludmilla, liksom sonen och bussföraren Igor. Barnen har också sett till att släktträdet växer. Det finns fyra barnbarn och två barnbarnsbarn.
-- 80-årsdagen ska firas, säger Emil. Men inte på själva födelsedagen. Då är Igor utomlands på semester. Firandet blir den 28 september i någon lämplig lokal.
I en glad final på intervjun demonstrerade Emil Utas att han kan sjunga den svenskaste av alla hyllningssånger:
"Ja, må han leva, ja, må han leva . . ." Och när han sjunger dirigerar han sig själv. Hans kritvita hår börjar vaja i takt med kroppsrörelserna, och jag kommer att tänka på något klassiskt, förlåt, ryskt.