Familjesidans serie "Bröllop och sen" fick Ulf att skriva ett brev till oss. Han ville berätta om sin upplevelse av en relation inom relationen.
Hans problem är inte alldeles ovanligt, men graden av det var så svår att en skilsmässa var enda lösningen.
Ulf är en lågmäld man som ger intryck av ärlighet och stark integritet. Han vill berätta om hur man kan hamna i verkliga svårigheter, att gradvis dras in i dem och inte kunna ta sig ut.
Förhistorien är den vanliga. Han var 25 år och hade ett par relationer bakom sig, varav en lite längre, när han träffade Pia. Allt artade sig bra till en början, Ulf och Pia trivdes tillsammans och flyttade ihop. Efter fem år gifte de sig.
Ulf var lycklig, hans dröm började ta form. Ända sedan barndomen hade han föreställt sig hur hans vuxna liv skulle se ut, han ville ha en familj med många barn.
Säga ifrån
Hans syskon och vänner hade blivit förebilder i det här fallet -- runt honom levde människor lyckligt familjeliv.
Ett litet aber hade dock funnits med hela tiden i hans och Pias förhållande: Hennes föräldrar var kanske på besök onödigt mycket och Ulf började känna sig smått påpassad i sitt eget hem. Mycket värre blev det när sonen föddes.
När barnen föds dyker ett dilemma upp som många känner igen: det unga paret vill kanske ha hjälp av sina föräldrar, men lite lagom. Far- och morföräldrarna vill ibland hjälpa till för mycket. Andra känner sig utnyttjade som barnvakter, varianterna är många.
I Ulfs fall gick det för långt, berättar han.
-- Pias föräldrar började bestämma i stort sett allt som hade med vårt liv att göra. Jag hade väl förväntat mig att Pia skulle sätta stopp för det, men i stället blev det så att de tre vände sig mot mig och körde över mig och mina önskningar.
En av anledningarna till att han vill berätta sin historia är att om möjligt varna andra:
-- Det är lätt att bara glida in i sånt här. Utan att märka det sitter man en dag helt maktlös i sitt eget hem och vet inte hur man ska bete sig.
-- Man kan tycka att jag är en mes som inte vågat säga ifrån, säger han, men det här smög sig som sagt på mig. Jag ville vara snäll och lojal mot min fru. Ställa till bråk har aldrig direkt varit min grej. I en relation måste man ju också kompromissa, det är ett givande och tagande hela tiden.
Tiden gick och sonen växte. Ulf tyckte att mormor och morfar hade mer inflytande över sonens tillvaro än han själv.
-- De kom och gick som de ville, min fru hade gett dem nycklar till huset. Jag började få svårt att sova eftersom de kunde kliva in när som helst. Det blev i stället att jag drog mig undan, jag åkte tidigare till jobbet på morgnarna för att slippa möta dem.
-- Det här blev ohållbart i längden och en skilsmässa var nödvändig, jag kunde inte andas, kändes det som. Men naturligtvis blev jag då den stora boven.
Ingen skilsmässa är lätt att ta sig igenom och för Ulf var det kanske extra svårt.
-- Jag hade börjat berätta om mina problem för en kvinna jag kände. Utan henne hade jag förmodligen inte orkat igenom det hela. Jag beundrar verkligen dem som kan klara sånt här utan stöd från någon.
Kvinnan han fick hjälp av blev så småningom hans nya fru och med henne lever han nu i ett lyckligt förhållande.
Däremot hänger de gamla problemen kvar i den form många känner till: barnen blir lidande och används för de vuxnas syften.
Ulfs problem är alltså det klassiska: han vill tillbringa mer tid med sin son än de utmätta varannan-helg-timmarna.
Trots att sonen skulle vilja träffa pappan mer tillåter Pia det inte. Förutom detta kvarstår det gamla "övervakningssystemet": varje gång Ulf hämtar sonen är mormor och morfar närvarande. Ibland har de till och med hållit sig gömda och lyssnat på Ulfs och Pias samtal.
Ulf har funderat väldigt mycket på sin situation och summerar den:
-- Man kanske hamnar i en från början dålig relation för att man -- som jag -- är ivrig att försöka förverkliga sina drömmar. Alla är vi nog innerst inne rädda att bli ensamma och vi har inte kraft och mod att vänta på den rätta. Vad gäller barnen tycker jag att myndigheterna alltför lättvindigt lämnar över ansvaret på föräldrarna vid en skilsmässa. Två människor som befinner sig i stark konflikt är ofta oförmögna och olämpliga att se till barnens bästa. Själv ångrar jag mycket jag både gjort och inte gjort.
-- Huvudsaken för mig vid tidpunkten för skilsmässan var att komma bort och jag kanske kunde ha fått igenom bättre villkor för hur jag ska träffa mitt barn.
Ulf gjorde det som är vanligt hos den som "går" i ett förhållande: han lämnade i stort sett allt för att komma i väg.
-- Familjerätten borde kopplas in i alla skilsmässofall där det finns barn. Jag hade velat ha mer skyddsnät och hjälp under den tiden.
Så här, säger Ulf, tycker jag att det bör vara:
o Partnern, ens livskamrat, måste gå i första hand och det krävs ömsesidighet.
o Lojalitet och respekt för varandra är a och o.
o Man måste ständigt ha en dialog och prata med varandra om allt.
o Man bör också som livskamrater vara överens om föräldrarnas närvaro och grad av påverkan i hemmet.
Det låter som enkla råd, men de är inte alltid lätta att följa, det visar bland annat Ulfs fall.