Vilken blåsning! När till och med vännerna på SMHI pratar i vädret, vem ska vi då våga tro på? Tomten?
I kväll kommer vår gamle trotjänare till oss, om han inte gått in i väggen, satts i blockad, sökt friår eller fått utslag av mandel och marsipan. Med ett enkelt blodprov kan man numera mäta 500 ämnen att vara allergisk mot, och julborden hör till de värsta fällor som finns. Inte bara för tomtarna.
Ett sådant här år, när kommersen som vanligt slagit alla rekord, måste vi också fråga oss hur deras verkstäder sköts. Det ryktas om både otillåten övertid och barnarbete på det löpande bandet i fabrikerna på andra sidan Östersjön. Några svenska tomtar och leksaker har vi förstås inte råd med längre.
Men den som blundar för miljösynder och brott mot arbetslagar kan möjligen glädjas över alla onödiga presenter. Bara de inte tappas bort i mängden av kartonger och upprivna papper. Och pappor.
Det är ofta far som får betala abonnemang och alla samtal kopplade till GSM-telefonen som köpts för en krona på det gigantiska varuhuset. Kostnaden blir mycket högre än vad man anar, eftersom det är omöjligt att begripa vad erbjudandet innebär.
Mitt i den värsta röran och ruschen inför julen känns det välgörande och tankeväckande att få lära känna en man som Lars Engelmark. Många Linköpingsbor har mött den energiske lille pensionären med den stora bössan och ett rymligt hjärta som klappar hårt för utsatta männi-skor.
Under ett 30-tal år har han samlat ihop över två miljoner kronor och med hjälp av sina vänner uppfört en fullvärdig missionsstation i Kapolo i Tanzania. Där finns förskola, yrkesskola, moderna symaskiner och annan nödvändig utrustning, som ger hopp och framtidstro för ett stort antal bortglömda gatubarn.
Lars har en vilja som kan försätta berg, om det så är vid Dundret där han växte upp eller Kilimanjaro där han uträttat underverk på senare tid. För övrigt var det ett mirakel att den späde lille "fusklappen", som vägde 1,5 kg när han kom till världen i en sameby för 75 år sedan, klarade strapatserna. En hemgjord kuvös i öppna spisen blev hans räddning, och en utsträckt hand av Gud, tror han själv.
Det var kargt och fattigt i byn och familjen. När jag frågar Lars om julklappar minns han med tacksamhet att en kusin till pappa gav sjuåringen ett trätåg, som han fick dela med sina bröder.
Vad kommer dagens barn att berätta om julen 2004 när de långt fram i tiden ska göra bokslut? Kanske hur en förvirrad far satt och läste mobilens invecklade manualer och räknade kronor och ören kring samtalskostnader på olika tider hos olika operatörer.
Kronor och ören? Tror någon att Sverige har en egen valuta i slutet av seklet? Tror någon att vi kan hålla emot trycket utifrån/uppifrån? Tror någon på julenissen?
Ja, vi kallar honom så, eftersom de danska släktingarna kommit till oss med bagaget fullt av stora snälla barn samt öl, ost och leverpastej. Julen är ju familjehögtiden framför alla and-ra, en helg då vi särskilt slår vakt om vänskap, sällskap, gemenskap, äktenskap och hemkunskap.
Jag har i vanlig ordning tagit ett tungt ansvar och tillrett såväl pappas köttbullar som morfars glögg. Övriga detaljer kring julen brukar ordna sig på något obegripligt sätt. Kan det vara hustomtarna som håller sig framme?
Julklapparna är symboler för gåvor till Jesus, alla kanske inte alltid tänker på det? Ordet klapp lär komma av seden att smyga fram till mottagarens hus, klappa på dörren och kasta in presenten. Det var bäst att smita utan att bli igenkänd för att man ofta skrivit en elak vers. Våra obligatoriska julklappsrim härstammar från detta bruk.
Julgröten, som fastnar i skägget på nissen, är fastematen som blivit festrätt. Och dopp i grytan var ett sätt att fuska lite med fastan, som inte skulle brytas förrän på juldagen. Man fick den goda smaken utan att äta av köttet.
Nu har nassen gjort sitt. Nu är det nissen som tar över, om han inte snubblar på sitt skägg eller går in i någon vägg.
GOD JUL!