-- Mest innebandy, pingis, golf och tennis, säger Ola Nordström, som inte hinner fira högtidsdagen i hemmet under dagen.
Matchdags igen? Fler lag som behöver förstärkning?
-- Just det, jaktlaget.
Den nyblivne pensionären jagar vilt i trakten av Gullringen. Han är pricksäkrare med bössan än med golfklubban och pingisracketen och har fällt ungefär 25 älgar under årens lopp.
Bäste kompisen Picasso, en strävhårig tax på åtta år, är imponerad av husses framfart i skogen. De är lika raska, lika lugna, lika målmedvetna, lite lika till sätt och utseende. Ja, lika gamla också, kan man säga.
-- Vi förstår varandra och gillar samma saker. Som jakt, skogslöpning och golf. Picasso följer med mig ut på banan ibland och sköter sig mönstergillt.
Det var faktiskt jakten som förde in Ola på innebandy. Han bodde utåt Nykil och diskuterade gemensamma intressen med några lantbrukare.
-- De hade startat ett korplag som hette Jägarna och behövde en målvakt. Sedan dess har jag stått på knä i kulregnet. En och annan räddning blir det väl, när jag inte hinner undan.
Jägarna ligger i lägsta serien och förlorar för det mesta. Men det bekymrar inte Ola, som aldrig varit särskilt prestigefylld eller rädd för att göra bort sig.
-- Jag kom till division III i pingis med Göta och sprang fort och långt med IFK i orientering. Kartläsning var inte min starka sida, och det jag inte hade i huvudet fick jag ha i benen.
Pensionären är sugen på att återuppta orienteringen men tycker sig inte ha tid för tillfället. Däremot åker han gärna skidor, när tillfälle ges, och har blivit övertalad att spela tennis en gång i veckan.
-- Men det är jakten, pingisen och golfen som är mina huvudsysslor.
Plus hushållet då. Hustru Inger jobbar på länsstyrelsen (lantbruksenheten) och kan förvänta sig att familjens pensionär ordnar till något matnyttigt ibland.
-- Jag är ingen mästerkock precis men ganska bra på att tillreda viltkött. Mest blir det grytor och färsrätter.
Härom dagen kom 65-åringens första pensionsförsändelse med posten, i väldigt god tid. Utbetalning sker den 17 december, kan man läsa.
Ola Nordström har, som brevbärare, lämnat tusentals meddelanden av det slaget. Han jobbade på posten från 1982 till 1996, fick sluta vid 57 års ålder efter en uppgörelse.
-- Det var när terminalen lades ner. Jag gillade att cykla ut med post och att springa i trappor, en form av träning på arbetstid. Men sedan fick vi allt mer reklam att hantera, och både betinget och glädjen försvann.
Ola har hunnit med flera yrken och arbetsgivare, eftersom han började förvärvsjobba direkt efter skolan.
-- Jag kom till CVM det året jag fyllde 15 och blev svetsare och plåtslagare.
Pappa Olle hade haft bensinmack på Malmslättsvägen redan från 1932, och när barnen växte upp fick de hjälpa till på helgerna. För Ola, nummer tre i en syskonskara på sex, blev extraknäcket så småningom en heltidssyssla. Han och pappa bytte plats.
-- Jag drev macken mellan 1970 och 1977. Det var på den tiden som bensinstationerna mest sålde bensin.
Som kund fick man välja på betjäning och självbetjäning. Det skilde ungefär tre öre i pris per liter.
-- De som valde den dyrare varianten ville ofta få hjälp att byta glödlampor eller torkare och kanske kolla något i motorn. Jag hade många trevliga kunder, men arbetsdagarna blev långa och timpenningen låg.
Ola lämnade macken för anställning på Rejmes, senare Saab och slutligen posten. Och efter att ha trappat ner trappspringandet får han mycket mer tid för sina många hobbyverksamheter.
När korplaget kallar på honom, drar pensionären på sig skyddsutrustningen, faller på knä och intar sin utsatta post Troget, hängivet, säkert som ett drev i skogen.