Klockan 02.20 en sommarnatt gjorde jag mitt vägval.
Det var natten efter min födelsedag, jag och Einar Lind reste i en Opel Kadett med antikvärde.
Han körde.
Vi hade varit på min födelsedagsfest vid Vätterns kant och hamnat i samma bil när det var dags att åka. Jag kände knappt Einar. Inte heller ville jag lära känna honom, men ödet tyckte annorlunda.
- Det var en trevlig fest, sa han.
Jag visste inte vem som hade bjudit honom. Han passade inte in. Mina vänner är vackra, coola och framgångsrika. Einar Lind är bara ordinär.
Hela världen är full av Einar Lindar. De finns överallt, grå och trista.
- Jag borde ha tagit med en present, sa han, men dina vänner sa att de skulle ordna en speciell present själva.
- De vet vad jag önskar mig, sa jag.
- Då hoppas jag att du får det, sa Einar och fiskade fram något ur fickan på kavajen. Jag såg att han höll i en astmainhalator.
- Ibland måste jag ... han nickade mot inhalatorn.
- Jaha.
Framför oss dök plötsligt en vägkorsning upp. Einar stannade bilen. Jag höjde ett frågande ögonbryn. Utanför fanns bara slätten och en del träd, inte tillstymmelse till bar eller tv-kamera.
Han trevade på nytt i kavajens ficka och fick upp ett skrynkligt brev som han gav mig.
- Dina vänner sa att jag skulle ge dig det här brevet när vi kom hit, sa han.
Jag sprätte upp kuvertet och läste.
Mina vänner är sanna vänner!
Jag blev rörd och strök bort en tår.
- Tråkiga nyheter?
- Inte för mig, sa jag och såg på vägkorsningen.
- Jag tror att vi ska svänga till höger här, sa Einar. Mot Klockrike.
- Det var så trevligt att du kom på min fest, sa jag till honom. Sväng till vänster.
- Men det är fel väg ...
- Sväng till vänster och lita på mig.
Einar fumlade lite med ratten och tappade astmainhalatorn på golvet. Den landade på min sida av bilen.
- Ursäkta, sa han, jag ska bara ...
Han trevade efter inhalatorn på golvet vid mina fötter. När han dök upp igen såg han frågande på mig.
- Till vänster? undrade han tveksamt.
- Till vänster.
Jag hade gjort mitt vägval. Min present hägrade där framme. Och jag ville ha den!
- Vad i hela ...!
Jag hörde Einars häpna utrop. Genom vindrutan kunde jag se trädet som låg tvärs över vägen.
- Nu måste vi vända, sa han.
- Låt mig se efter, sa jag släpigt.
- Men ...
- Titta där borta! Står det inte någon där? frågade jag och pekade mot en liten stubbe.
- Var? frågade han och tittade.
Einar stirrade ut i mörkret och det var nog för att jag skulle hinna ta bilnycklarna och hastigt kliva ut ur bilen. Jag såg mig omkring och snart hittade jag det jag sökte efter.
Min födelsedagspresent.
Precis som det hade stått i brevet. Med ett nöjt utrop böjde jag mig ned.
- Vad är det? Har du hittat något?
Einar Lind klev ur bilen lagom för att se mig höja pistolen och sikta på honom över motorhuven.
Jag har alltid undrat hur det känns att mörda någon. Att mörda och att komma undan. Nu skulle jag få veta. Mina vänner hade gett mig ett vapen, ett offer, ett alibi. Jag var så lycklig!
- Vad gör du?
Einar backade när han såg pistolen.
- Rikta inte den där mot mig, sa han vagt. Den kanske går av - av misstag.
Jag siktade omsorgsfullt.
- Ge mig bilnycklarna så att vi kan åka igen, sa Einar vädjande. Om du lägger ned pistolen glömmer vi det här.
- Tyvärr, sa jag. Det är oartigt att inte ta emot en present.
Mycket vill ha mer och blir aldrig nöjd.
- Spring! sa jag.
- Va?
- Spring nu så har du en chans att klara dig undan, sa jag.
- Jag förstår inte.
Einar såg sig om, men i mörkret fanns inte någon hjälp att få.
- Det här var planerat, sa han i en flämtning. Det var meningen att trädet skulle ligga över vägen.
- Vem vet?
- Varför? frågade Einar.
Jag ryckte på axlarna.
- För att vi kan, sa jag enkelt. För att det redan finns ordinära människor i världen så det räcker. Men spring då!
Einar tvärvände och sprang. Han halkade på mossa, försökte komma vidare.
- Nu kommer jag! ropade jag muntert.
Ah, den spänning som finns i jakt! Att var överlägsen, att fatta beslut om liv och död, att vara ... oövervinnerlig!
Det var då jag snubblade.
Jag hade skor av bästa kvalité, trots det gick snörena upp. Jag föll och tappade pistolen. Innan jag hann sträcka mig efter vapnet tog en hand pistolen mitt framför min näsa.
Einar, naturligtvis.
Han hade återvänt med vindens hastighet. Som om han bara hade väntat på att jag skulle snubbla. Nu riktade han pistolen mot mig.
- Rör dig inte, så blir allt bra igen, sa han lugnande.
Jag suckade.
- Nå, skjut då. Du vinner, sa jag muttrande.
- Varför skulle jag göra det?
- För att du kan! Du är ju vinnaren. Du kan göra vad du vill och komma undan med det! Ta klivet från ordinär till extra!
- Jag gillar ordinär.
- Det finns det inte någon som gör, gnällde jag. Alla vill vara den jag är! Jag har varit med i två dokusåpor och jag vann nästan den ena. Jag kan göra vad jag vill! Hade det inte varit för skorna skulle du ha varit borta nu.
- Skyll inte på skorna, sa Einar stilla.
Först fattade jag inte. Sedan tog Einar Lind upp astmainhalatorn ur fickan.
Jag skrattade till.
- Du knöt upp mina skosnören när du böjde dig ned, konstaterade jag. Du visste.
- Nej, jag visste inte. Men jag undrade varför jag blev bjuden på festen.
- Jaha. Nå, skjut så vi får det överstökat.
- Nej, sa Einar.
- Men vad vill du då? frågade jag, uppriktigt förbryllad.
Einar lade huvudet på sned.
- Jag vill hindra dig från att försöka göra om det.
Astmahinhalatorn ersattes av en mobil och jag borrade ned näsan i den mjuka sommarmarken.
Spelet var slut och det visste jag.
Är man utröstad så är man.
Och Einar - ja, han vann utan att hämta ut vinsten.
I går fyllde jag år igen. Den här gången firade jag inte vid Vättern.
Mordförsök.
Fängsligt förvar.
Inte ens en chans att bli utröstad.
Ewa Christina Johansson