Vanlig vänlighet är ganska sällsynt i dag, trots att det är så enkelt och har så fantastiskt stor effekt.
Tillsammans med enkel hyfs är just vänlighet karakteristiskt för den om vilken andra säger: "Så trevlig, jättetrevlig!"
Den som förmår intressera sig för fler personer i omgivningen än sina allra närmaste ingår i den stora trevligheten. Det gäller också den som orkar besvära sig med att tala vänligt även till de personer som man får hjälp av.
Enkelt är att säga "tack" till busschauffören som stämplar ens biljett. Men hur många gör det? Eller tackar den som håller upp en dörr - i sig en sällsynt artighet i Sverige, men när den inträffar möts den endast sällan av ett normalt "tack."
Och lyssna på hur det låter vid en manuell disk i mataffären! Där säger merparten av kunderna "jag kan ta..." eller "jag ska ha..." eller "ge mig..." eller enbart "ett kilo strömming" utan minsta artighetsord.
Nästan aldrig hörs de enkla vänligheterna "jag skulle vilja ha" - "det vore gott med..." - "vill du ge mig...".
Fånigt, muttrar nu antagligen en del av läsarna, varför ska man krusa och orera i onödan, de som står bakom disken gör sitt jobb och själv är man betalande kund, det behövs inte några extra ord i sammanhanget.
Men de små hövligheterna och vänligheterna gör faktiskt en stor skillnad. Att säga "jag ska ha..." är en order, det blir ett slags befallning. Att säga "skulle jag kunna få..." är en hövlig förfrågan.
Innebörden är liktydig, men sättet att framföra sitt önskemål är väsensskilt. Den som frågar vänligt visar respekt och hövlighet. Den som beter sig som om det var fråga om ordergivning visar sin egen fumlighet alternativt drullighet.
Och de som ska ge service gör det lättare om mottagaren uppför sig som en jämställd och inte som en befallande patron.
Samma sak är det med restaurangbesökare. Den som utdelar order till personalen i stället för att be om det ena eller andra får säkert en korrekt behandling men troligen inte den extra vänlighet som hade gjort besöket perfekt.
Att tacka för det man serveras är rätt och väluppfostrat. Att ta emot tjänster och service utan att visa sin uppskattning för det är oartigt och tölpigt.
Ens status vinner ingenting på att man är nonchalant, ohövlig eller snäsig, tvärtom.
Vad svarar man den som säger tack för något - i kassan, på krogen, apoteket, när man hållit upp dörren? Man svarar "Ingen orsak" eller "Det var ett nöje" eller "Tack" - välj bland dessa givna fraser och andra liknande. Åtföljt av ett vänligt leende är den sortens hövlighet oemotståndlig.
Bonus för den som utövar denna enkla konst blir omdömet "jättetrevlig."