Första gången Josefine träffade Julius tyckte hon att han verkade dryg och tråkig. I dag är åsikten en annan. Den 12 september förlovade de sig.
Det var tidig morgon när Julius Jägerskog kom hem till Josefine Andersson för att äta frukost.
Det var deras ettårsdag och båda visst vad som skulle hända under dagen -- de skulle förlova sig. Annonsen i Corren var bokad, men hur dagen skulle te sig visste bara Julius.
Efter frukost åkte Josefine till jobbet. Hon hade bara en kort dag och hann hem för att äta lunch med Julius. Sen bar det iväg med "pärlan", Josefines vita Nissan micra.
Julius styrde kosan mot Vadstena och en bänk nere vid vattnet. Han hade med sig fika, kakor och smörgåsar med hjärtformat pålägg. De frös och njöt en stund, innan de tog en promenad i staden och tittade på konst. Sen satte de sig i bilen och Julius körde tillbaka mot Linköping. När de närmade sig fick Josefine hålla för ögonen. Julius körde i kringelikrokar för att hon skulle tappa bort sig. Den sista biten ledde han henne gående.
Till slut fick hon slå upp ögonen. De stod under ett träd. Julius hade varit där natten innan och ristat in ett hjärta i bokens bark. De två småtjejerna som satt en bit bort och fnissade försvann när de förstod vad som höll på att hända.
Julius tog fram en bukett med tio röda rosor och gick ner på knä. Efter en kärleks-förklaring frågade han om hon ville gifta sig med honom. Och det blev ett ja!
De tio röda rosorna har nu börjat torkat och står i en vas i Josefines vardagsrum. Fingrarna har inte riktigt vant sig vid ringarna än. Så länge ringarna sitter på passar de bra, men tas de av är det lätt att glömma dem.
Josefine och Julius har tagit fram kaffe och hembakade blåbärsmuffins och slår sig ner i vardagsrummet.
-- Det var Josse som frågade om vi skulle förlova oss från början. Jag är mer eftertänksam än henne, men eftersom jag inte kan tänka mig att leva ihop med någon annan och vill gifta mig med Josefine tyckte jag det lät bra, säger Julius.
De funderar på bröllop till nästa sommar, men längtar redan. Josefine ser fram emot allt pyssel som kommer med förberedelserna. Att det däremot var Julius som skulle sköta allt pysslande inför förlovningen var de helt överens om -- och han fick alla rätt på genomförandet, tycker Josefine.
-- Jag uppfattade honom som skitdryg och tråkigt, men i efterhand har jag förstått att han mest var nervös, säger Josefine, och Julius instämmer.
Andra gången de träffades i kyrkan var det han som kom fram till henne och frågade om hon ville sitta hos honom. Josefine hade fixat till håret lite extra, förlängt det och färgat det svart, och var alldeles säker på att det var av den anledningen han kom fram. Efter det började de träffas även utanför kyrkan.
På den tiden gick Julius på folkhögskola i Stockholm och var bara hemma på helgerna. De sågs allt oftare när han väl var hemma. En söndag när de var ute och promenerade började det regna. Eftersom ingen av dem hade vare sig jacka eller paraply sökte de skydd under ett stort träd. Där i kylan kom de allt tätare och tätare. Det var under det trädet de exakt ett år senare förlovade sig.