K ortärmat och vinterrock. Mössa av och mössa på. Valborg är brytningens, uppbrottens, ytter- ligheternas och motsatsernas tid.
Kyla och värme. Glass och bål. Regn och sol.
Även meteorologerna velar. Veckans prognoser har varit lika osäkra och motsägelsefulla som vanligt så här års. Aprilligt är ordet.
Arbete och ledighet. Aktivitet och passivitet. Vila och motion. Fotboll och ishockey.
Allt vill vi göra. Och inget.
Hopp och förtvivlan. Glädje och sorg. Död och uppståndelse. Raketer och sättpotatis. Himmel och jord. Kogödsel och ogräsmedel. Vitsippor och maskrosor. Vitmössor och svarthättor.
Vi hinner nästan inte blinka, innan naturen exploderar och Sverige med den. Gräsmattorna grönskar, sparvarna häckar, bäckarna porlar, kungen fyller 58 och Tre kronor tar sig an Finland. Gult och blått blir också grönt.
På valborgsmässoafton ska lågor som stiger ur höstskräp och ruttna löv jaga bort mörkret och kölden. I rytande nordan står vi och sjunger om att vintern är slut.
Årstider bryts mot en sprakande fond av sång och eldsflammor men ändå mest rök. Vi lyssnar till högstämda tal av någon mer eller mindre officiell person, som kanske uttrycker en mening av betydelse. Sådant är omöjligt att höra, eftersom högtalarna sprakar om de inte helt strejkar. Det hör också till traditionen.
Att vi firar valborg har förstås med första maj, Valborgdagen, att göra. Trots att namnet inte kom in i kalendern förrän 1901 är festligheterna medeltida. Första maj var dagen då man gick över till nytt räkenskapsår, en sorts nyårsdag för administration och förvaltning.
I bondesamhället gjordes översyn av alla gemensamma åtaganden som exempelvis byalagets räkenskaper - samtidigt som djuren släpptes ut på bete. Även hantverksskrån och köpmansgillen i städerna hade årsredovisning. På en så viktig dag skulle det förstås också vara fest.
Det blev det. Och det är det.
Bål och snaps. Hett och iskallt. Vin och öl. Gin och grape.
Vissa myndigheter slåss förtvivlat för att försvara våra rättigheter till restriktioner, samtidigt som busslaster med dryckjom väller in över gränsen. Överdrivet supande har alltid varit ett problem i landet, allra värst vid förra seklets början. Motreaktionen blev en mäktig folkrörelse i allians med starka statliga ingrepp.
I dag får vi mer klara oss själva, och det är si och så med den sociala kontrollen. Vi har tyvärr ingen Valborg som ser efter oss.
Hon föddes 710 och dog 779. Legenden om undergörerskan Valburga (Walpurgis) berättas varje år på lite olika sätt. Jag hämtar med förtroende uppgifter från boken Tradition och Liv (Martin Modéus, Verbum Förlag).
Valburga blev den första abbedissan för det kvinnliga klostret i Heidenheim, där hennes bror Winnibald var abbott på andra sidan. När han dog utsågs systern till föreståndare även för den manliga delen. En beskyddarinna och jämställdhetens förespråkare för över 1 200 år sedan.
Sådana berättelser värmer oss lika mycket som valborgsmässoeld och mer eller mindre spirituella tal framför brasan. Blir kylan för enträgen får vi fälla upp kragen och krypa ännu närmare varandra. Våren må vara småbusig och svårflörtad, men den är alltid något att hurra för!