Jag minns hur abborrarna lekte vid Stångåmynningen när jag var barn. Där var det kantat med folk som metade. Det var bara att kasta i och dra upp, och det dröjde inte lång tid innan man hade en påse med stora fina abborrar.
Annars jobbade jag mest. Som grabb gick jag i skogen och plockade grenar som jag drog hem till bränsle. Så var det på den tiden, man tog yxan och plockade hem ved i säckar.
Det var under kriget då det fattades allting. Jag och min syster Rut åkte ut till bönderna och bytte till oss bröd och potatis mot ransoneringskort. Hos bönderna fattades det inget. Avlägsna släktingar till oss hade en gård. Det var sju kilometer till dem, och vissa kvällar fick jag gå med en kruka och hämta mjölk.
Mitt första jobb fick jag när jag var åtta år gammal. Handräckning på Adelsnäs handelsträdgård. Jag rensade ogräs och hjälpte till att plocka druvor (i växthus) och andra frukter. Visst tjänade jag en slant, men det viktigaste var att jag på helgerna fick med mig en stor påse grönsaker hem. Det var knappa tider och familjen satte stort värde på sådant.
Jag trivdes i skolan. I dag önskar många barn att skolan ska ta slut, men så var det inte på min tid. Vi var angelägna om att lära oss. Kom man från en arbetarfamilj var det enda chansen att komma upp sig till bättre förhållanden. Alla ville förkovra sig och vi hade stor respekt för lärarna.
I 15-årsåldern, ett par månader innan jag skulle sluta skolan, skaffade jag ett jobb som springschas hos familjen Borgling. Jag kunde inte ta det direkt utan fick skaffa ersättare tills skolan tog slut. Sedan har det varit arbete hela tiden.
Borglings hade fruktaffär och importerade frukter från sydliga länder, till och med bananer. Lådorna kom med tåg till tullen vid Järnvägsbron, och därifrån fick jag dra alltihop på kärra till affären. Det var vad jobbet gick ut på, springa ärenden och dra hem varor. Jag var där så länge affären var öppen, från nio på morgonen till sex på kvällen.
Jag blev som en i familjen hos Borglings, fick komma över på helgerna och äta middag med dem. Men jag ville inte stanna som springschas hela livet, så efter ett par år började jag söka annat.
På den tiden ville man arbeta inom livsmedel, på järnvägen, inom kommun och stat. Det var där de säkra jobben fanns. Jag sökte överallt, till och med hos slaktaren. Men det var genom min far som jag till slut fick anställning. Han träffade en vän som var tillskärare på Linköpings Linnefabrik. Far frågade om de behövde folk, och på så sätt kom jag dit.
Omkring 1920 började jag boxas. När jag var 20 år gammal gjorde jag rekryten på I 12 i Eksjö. Andra veckan kom det upp några grabbar på luckan och frågade efter Lindgren. "Inte ska du väl ligga där", sa de. Det har väl inte ni med att göra, tänkte jag, men så uppmanade de mig att följa med och träna. Killarna hade fått veta att jag boxats i Linköping.
Jag tävlade för Eksjöklubben det året, och vi hade en fin gemenskap. Som boxare fick jag permis jämt, kunde gå matcher och till och med tjäna en slant.
Efter rekryten kom jag tillbaka till Linköping och fortsatte på linnefabriken resten av livet. Men det är en annan historia.