Det är inte första gången Inger packar väskorna fulla med leksaker och kläder för att flyga till Gambia. Första gången hon gjorde det, hösten 1981, var det för att turista.
Dagarna innan hon och maken Per-Ove gav sig iväg gick de på ett föredrag med Svensk-gambianska föreningen, och i Gambia hade de turen att träffa på en guide som var mer än intresserad av landet och människorna som bor där.
Inger kallar sig en typisk svensk medelålders tant. Hon är medlem i Röda korset och Rädda barnen men det stora engagemanget lägger hon på Framtiden i våra händer. Med hjälp av pengar från Sida bygger organisationen skolor i Gambia. Utbildning är det enda som leder utvecklingen framåt, hävdar hon.
Inger Grünning är övertygad. Turismen ser nog till att försörja en och annan, men endast en femtedel av slantarna kommer folket till godo.
Framtiden i våra händer har två svenska volontärer på plats i Gambia. Allt annat arbete sköts av lokala byggmästare, hantverkare och byborna själva.
Jag visste inte ett skvatt om Gambia innan jag träffade Inger. Visste inte att landet är ungefär så stort som Skåne och skär in som ett finger i grannlandet Senegal i västra Afrika. Engelsmännen ritade kartan.
Inger berättar om hettan. Jag hör vad hon säger men det är svårt att föreställa sig 50-gradig värme. Kvinnorna i byarna arbetar på risfälten. På kvällen går de hem och lagar mat till storfamiljerna. Männen sitter i skuggan under byträdet och pustar och pratar.
Inger arbetar mer och mer med kvinnoprojekt. Kvinnor hjälps åt, säger hon. De stoppar inte slantar i sina egna fickor. Hon berättar om kvinnorna i en by som tillverkade krukor och fat i lera. Men de hade inte råd att frakta varorna till marknaden i grannbyn. De bad att få låna pengar av Framtiden i våra händer och i dag säljer de med framgång sina alster och betalar tillbaka på lånet.
Ingers och Per-Oves dotter Maria är adopterad från Gambia. När hon var liten gick hon i skolan i Grebo där familjen bor. Maria är vuxen i dag men skolan i hennes gambianska hemby Saaba är vänskola till Grebo skola. Barnen bakar och säljer saker och skickar pengar och brev till sina afrikanska kamrater.
-- Jag möter skolbarnen på gatan ibland. De kallar mig Gambia-Inger. Det tycker jag känns bra.