Lena var bara drygt 20 år när hon och Stefan slog till. Därefter fortsatte förhållandet att gå som på räls.
-- Inte så att det var speciellt dåligt, men man gjorde sig inga tankar alls, säger Lena. Dessutom var man ung och formbar och till och med VILLE anpassa sig till normen. Kritisk var väl det minsta man var.
Så föddes pojkarna med ett par års mellanrum och allt var normalt och lagom. Efter ungefär 15 år skildes Lena och Stefan. Som i de flesta fallen låg initiativet till skilsmässan hos kvinnan, Lena, som drev igenom det svåra beslutet trots att båda en längre tid känt att förhållandet inte var bra. Stefan å sin sida hade ändå varit beredd att fortsätta och han motsatte sig först Lenas beslut. Men det blev inte den värsta sortens skilsmässa med slitningar och bråk kring barnen:
-- Vi är båda rätt förnuftiga och även om Stefan var sur och tvär i kanske ett års tid hamnade det hela förhållandevis snabbt i balans. Ingen av oss har nånsin använt barnen som slagträ på något vis, säger Lena, och är tacksam med tanke på hur vanligt fenomenet är.
-- I och för sig tror jag att vi efter skilsmässan har fortsatt våra liv som de såg ut i själva kärnan, vi var båda rätt aktiva vad gäller jobb och hem, vårt gamla förhållande rullade ju ändå på i femton år utan stora slitningar.
Men känslan är ändå det centrala och Lena hade under en längre tid saknat ett djupare känslomässigt engagemang i en annan människa. Vid tiden för skilsmässan hade hon inte träffat någon annan, hon ville bara ut ur ett förhållande som inte frodades utan gick på sparlåga med rutin som bränsle.
-- Ofta låser sig människor efter en skilsmässa, säger hon. Kvinnor verkar ha det svårare, de "låter" sig inte gå vidare. Det är vad som skrämmer mig mest, när större delen av folks livsinnehåll blir bitterhet. Hon tror att män kanske har det lättare eftersom de är, som hon säger, "latare".
-- Dom orkar inte hålla på och grubbla över "varför det gick så här?"
Enligt statistiken tar det mycket riktigt cirka ett år innan en man hittat "någon ny", där kvinnor i genomsnitt tar sju (!) år på sig för att finna en stadig partner.
-- Visst försvann de föreställningar jag haft om framtiden och familjen, men för mej var det viktigaste att komma vidare. När vi skilde oss fick jag -- så att säga -- nya framtidsplaner. Den allra viktigaste var att "skapa" mej själv, jag hade aldrig levt ensam utan gått direkt från mitt barndomshem till mitt eget äktenskap. Jag ville lära känna mej själv och tog även hjälp av terapi. Ett tag var jag väldigt mycket ute i svängen, jag ville se hur jag förhöll mej till olika män helt enkelt.
Hennes målmedvetenhet förväxlades av vissa, inte minst av Stefan, med känslokyla.
-- Jag var mentalt mer förberedd på skilsmässan än Stefan, jag hade säkert redan gjort en del av separationsjobbet.
Lena levde ensam en tid, nöjd över skilsmässobeslutet trots att första tiden givetvis var svår:
- En skilsmässa är aldrig lätt för någon, tror jag.
Sedan ett och ett halvt år träffar hon en man som hon nu funderar på att slå ihop sig med. Och visserligen är -- som sagt -- känslan viktigast, "men det finns också andra saker jag tänker på", säger hon och berättar om hur hon imponerats av ett stycke i en Agatha Christie-deckare.
En ung kvinna vill gifta sig men ber en släkting, en äldre kvinna, om råd: Tror hon att den tilltänkta är den rätte? Den äldre släktingen frågar: Har ni samma morgon- och kvällsvanor? Gillar ni båda att sova vid öppet fönster?
-- Det är så här jag tror att ett bra förhållande ser ut: Att känslan kombineras med gemensamma vanor och intressen.
Alla människors grundläggande behov är väl rätt likartade, jag tycker egentligen att det är skönt att man är lik dom flesta.
Nu löper förhållandet mellan alla inblandade vuxna och barn ganska friktionsfritt och det tycker Lena känns bra.
- Jag försöker också undvika personer som har en negativ effekt på mej, "huggande" människor liksom. Haha, ofta är livet som en svensktoppsschlager, säger Lena, men varför inte?
Som ytterligare en illustration säger hon det lika banala som sanna:
-- Jag vill bara ha ett bra liv!