-- Undrar hur det här ska sluta, säger major Gunnar Westlund i sin tvårummare på Mörnersgatan i Linköping. Jag har ju busat för många av mina offi- cerskamrater när de av olika anledningar firat något.
Gunnar Westlund är Linköpingsgrabb från begynnelsen, gottfridsbergare för att vara noggrann.
-- Min pappa var plåtslagare, säger Gunnar Westlund. Han blev ganska tidigt långvarigt sjukskriven. Jag gladde mig mycket åt att ha pappa hemma. När jag blev stor, ville jag också bli sjukskriven plåtslagare.
Men det blev annat när Gunnar Westlund var i 20-årsåldern. Efter studentexamen och underbefälsutbildning i värnplikten på I 4 i Linköping, tyckte han så mycket om livet i skog och mark att han sökte och kom in på Västerby skogsskola. Han ville bli skogvaktare.
-- Men efter en tids teoretiska studier följde en lång praktikperiod, säger Gunnar Westlund. Den tröttnade jag på. Jag jobbade sedan en tid på Linkopia och blev erbjuden ett bättre jobb där, men då hade det dykt upp något annat -- en FN-tjänst.
Året var 1974. Han sökte, antogs, gick på utbildning i Strängnäs, och kommenderades till slut att bevaka områden kring Suezkanalen.
Det jobbet gav honom ändå inte helt och fullt inspirationen att bli yrkesmilitär. Väl hemma i Linköping läste han ett år ekonomi, ett annat marknadsföring, och visste fortfarande inte vad han skulle satsa på.
En kamrat som tidigare bestämt sig för officersbanan fick honom på andra tankar. År 1977 blev han antagen vid kadettskolan i Halmstad. Tre år senare hade han passerat sergeant, fänrik, och anställdes på I 4 som löjtnant.
Det han minns mest av sin militära karriär är en mängd utlandsvistelser i FN-tjänst, de flesta under 90-talet i före detta Jugoslavien. Där blev han en gång tillfångatagen.
-- Jag och några till placerades uppe i bergen på en dataanläggning, säger han. Vi fungerade som levande sköldar. Det betydde att fienden inte skulle våga anfalla medan vi var där. Så skedde inte, av vilken anledning vet jag inte, men vi kom alla oskadda därifrån.
Gunnar Westlund blev också rånad. På bil och diverse utrustning. Två gånger.
-- Vi hade vita bilar med tydliga FN-beteckningar, men det hindrade inte rånarna. En tid senare kunde man se bilarna i trafiken. De var ommålade utvändigt, men inredningen var exakt som på FN-tiden.
Året 1998 är en milstolpe i Gunnar Westlunds militära och privata liv. När I 4 med mera i Linköping lades ner skulle han välja om han ville tjänstgöra någon annanstans i landet eller sluta som yrkesmilitär.
-- Jag valde det senare, säger han. Det gjorde också tolv av mina bästa officerskamrater.
Men strax därefter var Gunnar Westlund ånyo på FN-uppdrag i före detta Jugoslavien. Och då inträffade en viktig sak i hans privatliv. Han träffade den bosniska kvinnan Veneta.
De träffades i Bosnien och umgicks så mycket de tordes. Det råder nämligen generellt förbud för FN-anställda att under fredsbefrämjande uppdrag leva tillsammans med lokalbefolkningen.
Det hemliga förhållande i Bosnien har bevisligen utvecklats ännu mer. Undertecknad har träffat båda. Veneta är nu Gunnar Westlunds hustru och bor hos majoren på Mörnersgatan i Linköping. Hon är 46 år och går på Birgittaskolan för att bli undersköterska.
Gunnar Westlund berättar med ett stort leende på läpparna att han numera är ganska nöjd med att vara avväpnad. Han ska strax efter intervjun gå till arbetsförmedlingen i Linköping. Han har fått tips om att hans utbildningar kanske kan ge honom lärarjobb.
-- Men jag gillar resor i allmänhet och Bosnien i synnerhet, säger han. Veneta har behållit sin lägenhet där. Vi planerar att ofta åka dit, till och med att senare bosätta oss där som pensionärer. Det är billigt att leva där, särskilt när man är tillsammans med en bosnier. Då slipper man de avsevärt dyrare priser som finns på allt som utlänningar vill köpa.
Det blir spännande tider efter Gunnar Westlunds 50-årsdag den 15 mars. Men observera, han firar inte den dagen. Han har öppet hus dagen därpå, alltså lördagen 16 mars, om nu det påpekandet hjälper i hans kretsar.