Elin Persson blev fyra år och sju månader. Just när våren kom med värme, ljus och ny livskraft slocknade denna ljuva lilla solstråle.
Dagens känslosamma minnesord, skrivet av hennes mormor, morfar och fadder, får en familjeredaktör att både gråta och le inombords. Jag är säker på att läsarna gör det också. "Elin var en speciell flicka, full av glädje, omtänksamhet och bus."
Hon bakade kakor till den ömsinta personalen på canceravdelningarna, och hon såg fram mot att bli sex år, få börja förskolan och lära sig dansa. Dessa hoppfulla planer kunde inte förverkligas. Inte riktigt. Men även änglar dansar, det är väl det mesta de gör?
Enligt familjeredaktionens gamla regler skulle minnesordet aldrig ha införts, eftersom det inte fick skrivas av så nära anhöriga. Men vi vill lätta på dessa restriktioner, utan att öppna alla slussar. Berörda personer är välkomna att resonera med mig om form och innehåll.
Jag vet att man kan lindra sorg och smärta genom att uttrycka sina känslor i tal och skrift. Elin är värd det fina minnesordet. Hon slipper att plågas mer, hon får dansa, leka och hoppa så mycket hon vill och kanske busa en smula också.