I dag har jag svårt att fatta, när jag läser i Corren, att min ungdomsvän Ylva inte längre är i livet. Så sent som för några år sedan satt vi tillsammans och pratade om gamla kära minnen, när vi firade Linköpings simsällskaps 175-årsjubileum, där hon för nu många år sedan var en framgångsrik tävlingssimmerska och undertecknad var sällskapets ordförande. Men vi hade mött varandra redan 1940, när jag som ung präst kom till Linköping, då den rara Ylva var intresserad medlem i domkyrkans livaktiga flickgrupp. Vid simsällskapets festliga jubileum kunde Ylva därför berätta för mig, att hon var närvarande i domkyrkan på mitt bröllop. Även senare träffade jag Ylva och förstod då att hon som centerpartist skulle göra en välgörande insats i vårt samhälle.
När Ylva nu har fullbordat sitt fina livslopp, delar jag med hennes närmaste all sorg och saknad, samtidigt som jag av varmaste hjärta önskar henne en evig frid.