Sissy Philipsson
Sissy Philipsson närmar sig målgång i sitt yrkesverksamma liv. I dagarna avtackas hon som barntimmeledare i S:t Lars församling, fyller 65 år och firar 50-årsjubileum av sin konfirmation i den kyrka som pappa byggde i sydtyska Dingolfing.
-- Det är mycket nu, säger Sissy.
Hon ser fram emot att möta sina kamrater. Men undrar om hon känner igen några av dem efter ett helt halvt sekel.
Sissys barndom präglades av skräck och kaos i krigets Tyskland. I Sverige har hon hjälpt tusentals barn att få en bra start i livet på lektimmarna i S:t Larsgården och Diakonen.
-- Ett bättre jobb är svårt att tänka sig. Och jag som bara skulle hjälpa till med städningen.
Men hon stannade längre, mycket längre. Barnen blev stora, men Sissy blev kvar. Hon har varit anställd sedan 1976 och hade då verkat ideellt i flera år .
-- Jag har haft roligt hela tiden och fått så mycket stimulans och uppskattning.
Anslagstavlan i hennes lilla rum är överfull av foton, tackkort och skojiga brev från barn, som gått på "kyrkis" i S:t Lars församling, sjungit, lekt, lyssnat, pysslat och busat. Målsättningen, som framgår av den söta broschyren, låter lite högtidlig: "Att stödja familjen i dess uppgift, att ge barnen en god, mänsklig och kristen fostran och att hjälpa familjer in i gudstjänstlivet."
-- Vi ber en bön, sjunger en sång och tänder två ljus vid altaret. Sedan är det vanlig profan verksamhet för barn och föräld-rar.
Målgruppen har dock föränd-rats på senare år. Nu är det mest små barn, upp till ett år, som kommer till Öppet hus med mamma.
-- Eller pappa. Senast hade vi 15 kvinnor och fyra män i lekgruppen i Tannefors, där verksamheten pågår.
Sissy har fått varva ner en del på grund av sjukdom. Först fick hon hudcancer och sedan bröstcancer .
-- Men jag jobbade hela hösten så gott jag kunde och var bara sjukskriven i ett par veckor. Nu är jag färdigbehandlad och känner mig ganska pigg och förhoppningsfull. Vilken fantastisk vård vi har i Sverige!
Sissy utstrålar livsglädje och entusiasm. Det är så mycket hon vill göra som pensionär.
-- Sommarstället i Arkösund är träffpunkten för oss. Dit kommer barnen med sina familjer, som alla blivit kvar i Östergötland.
För Sissy var uppväxtåren i södra Tyskland långt ifrån lika lugna och trygga. Hon föddes samma år som kriget bröt ut och har starka minnen av det kaos som rådde och den fruktan hon ständigt levde med.
-- Jag fick ofta springa till skyddsrummen med mamma.
Sissy var då enda barnet i familjen och pappa Herman Baum, präst i Urspringen som platsen hette, låg inkallad. Han kom tillbaka på allt kortare permissioner och hamnade fem år i rysk fångenskap på Krim.
-- Vi hörde inte av pappa på länge och visste inte om han levde. Det var ett under att han klarade sig, det var tack vare musiken.
Krigsfångarna bildade en orkester och Herman spelade på en fiol som de byggt. Musikerna slapp undan mycket av det omänskligt tunga arbete, som fick så många på fall.
-- Pappa kom ut med en av Röda korsets sista transporter, mycket sjuk men vid liv.
Sissy fick senare en syster, Eva, som bor i München. Men hon miste sin lillebror, som dog av näringsbrist bara tio veckor gammal i det kaos som rådde 1944.
-- Mamma var sjuk och inget fungerade, det var förfärligt.
Efter kriget fick familjen flytta dit pappa kunde få en tjänst. Han byggde en kyrka och konfirmerade sin dotter i Dingolfing, centralort för BMW-verken. I slutet av tonåren stillade Sissy sin äventyrslystnad genom att åka till Sverige och bli barnflicka i en familj utanför Söderköping.
-- Där träffade jag Hans, som sedan skrev brev till mig och fick komma och hälsa på oss i Tyskland.
1960 gifte de sig, och Sissy anpassade sig i sitt nya land. Språket lärde hon sig med naturmetoden.
-- Jag läste Corren noggrant. Det var min bästa skola.
Snart skrevs det också spaltmeter om Anette Philipsson, äldsta dottern, som var Sveriges bästa medleysimmare och deltog i två OS och två VM.
-- Det blev nästan för spännande. När Anette vann SM i Linköping 1981 svimmade jag på läktaren och fick ligga på en bår. Det var också ett sätt att fira guldet, som togs på min födelsedag den 4 april.
Men Sissy var inte rädd för vatten, inte alls. Hon startade babysimmet i staden och tog uppdrag i LASS, där maken Hans, civilekonom, var kassör i många år.
-- Idrotten och barntimmarna är höjdpunkter i livet. Jag har fått möta så många positiva människor, som är och förblir mina vänner.