Hon bodde i 15 år i Dalarna och gick på hantverksskola i Leksand. En dag bytte Mia Hasselgren-Lundberg helt riktning, lämnade konsthantverkandet, färgandet och textilierna (”jag tillverkade mest användbara saker”) utbildade sig till grafisk ingenjör och fick så småningom med sig familjen till Motala.

– Jag hade länge längtat efter att få vända hem, säger Mia, född i Motala.

Hon är på väg till Halmstad denna soliga septemberdag, för att delta i en konferens hos IUC, Industriella Utvecklingscentra. Där ska hon presentera det hon arbetar med numera, som anställd på bemannings- och rekryteringsföretaget Skill.

Artikelbild

| Hon ägnar sig åt crossfit, paddling, löpning, cykling, simning, dykning. Mias bror kallar henne träningsnarkoman.

Mia Hasselgren-Lundberg bytte för fem år sedan nämligen bana igen.

Skill ägs av 18 industriföretag i länet, tre östgötska kommuner och Region Östergötland. Företaget arbetar med kompetensförsörjning, vilket i klarspråk och för Mias del betyder att på både kort och lång sikt söka förse industrin med arbetskraft, att skaffa folk jobb och att utveckla kunnandet hos dem som har jobb.

– Ett kul och väldigt omväxlande arbete som jag älskar, säger Mia och berättar att hon inom ramen för detta har två externa uppdrag: som processledare för Teknikcollege i Östergötland och projektledare för Industridag Östergötland, som initierades av avgående landshövdingen Elisabet Nilsson.

– Industrijobben som vi kände dem försvann ju, kanske särskilt här i Motala. Men industrin finns kvar och i Motala finns 100 industriföretag, hur många vet det?

Artikelbild

| Mia Hasselgren-Lundberg levde och arbetade många år i Dalarna men fick med sig familjen hem till Motala. "Jag hade längtat länge efter att bli hemvändare.

Det ställs andra krav på industriarbetare i dag. Men där finns de viktiga jobben, de är intressanta och krävande men lönerna är bra. Detta arbetar Mia med att föra ut.

– En del är att skaffa fram yrkesambassadörer, sådana som redan är verksamma i industrin och som kan ge sig ut och informera om sina erfarenheter på skolor och i andra forum. Vi har en bank med sådana ambassadörer och vi spelar även in dem på film.

Mia driver även projekt med integration av nyanlända.

– Det är ett slöseri att folk som kan saker går arbetslösa. Det finns en brist på kompetens samtidigt som det finns gömd kompetens. Det gäller att identifiera dem som har tekniska intressen och kunnande. I det där ingår också en kulturutbildning.

Vi svenskar är ju nämligen ganska extrema, menar Mia.

– Vi är mest sekulära av alla men ändå toleranta för andras religioner, samtidigt som vi är individualistiska.

Men tillbaka till tiden i Borlänge, Dalarna.

– En dag ville jag lägga hantverket åt sidan och göra något helt annat. Ingenjör verkade rejält och bra och i Borlänge kunde jag utbilda mig till grafisk ingenjör. Då var jag 32 år.

Som grafisk ingenjör kunde man inrikta sig mot pappersbruk, reprofirma, tryckeri eller reklambyrå.

– Jag siktade på tryckeri. Jag fick jobb på ett sådant i Falun och fick jobba med det jag var mest intresserad av, kvalitet och miljötänkande inom branschen.

Mia fick kontakter på ett tryckeri i Ödeshög som ville anställa henne. De väntade ett helt år på henne.

– Då fick jag med mig hela familjen på en flytt hem till Motala. Vilket inte var så lätt, med tre barn som då var åtta, tio och 14 år.

Efter arbete på Lernia, bland annat som affärsområdeschef för yrkeshögskolorna i landet, kom Mia för fem år sedan till Skill.

– Det är en kul arbetsplats, jag träffar bra människor och jag tycker att jag gör nytta.

Hon medger att hon nog har varit lite arbetsnarkoman men att det där har lugnat sig.

– Jag jobbar aldrig på helgerna längre. Man blir väl klokare med åren. Och jag tycker det är jätteskönt att vara 60! Jag har förresten tyckt att alla åldrar är bäst. Man hittar en balans, karriär är inte viktigt, man vill ha kul och göra ett bra jobb.

Och Mia satsar alltså på att bli gammal. Vilket betyder mycket träning: crossfit, paddling, löpning, cykling, simning, dykning.

– Det där började när jag var kanske 14 år. Mitt första sommarjobb var i Medevi handel och jag tänkte att dit kan man ju cykla. Så det blev fyra mil om dagen. Men jag har aldrig varit intresserad av att tävla, och inte av bollsporter.

En gång blev Mia påkörd bakifrån av en sopbil. Bilen hon satt i blev skrot och Mia fick en nackskada som hon något litet känner av ännu.

– Men jag vägrade piller efter olyckan utan krävde sjukgymnastik. Efter att ha tränat tre gånger i veckan under ett år hos en sjukgymnast blev jag i stort sett symptomfri. Sedan dess har jag egentligen inte vågat sluta träna. Min bror säger att jag knarkar träning. Men jag mår ju så bra!