På Alla hjärtans dag, 14 februari, fick vår älskade pappa Per-Olof/Olle flytta till himlen.
Han föddes 16 december 1931 i Valdemarsvik, Östergötland, där han också bodde när han träffade sin livskamrat, en lärarkollega, vår mamma Everence. Som tonåring upplevde han kallelsen att bli missionär vilket präglade hela hans liv. Yrket valde han med tanke på de stora behov som fanns i Kongo/Zaire och Rwanda där mamma och pappa tillbringade en stor del av sina liv, från 1959 och fram till pensionen 1997.
Pappa var en god berättare och många gånger fängslade han oss och våra barn med historier om roliga eller ganska farliga äventyr han varit med om. När han beskrev åren i Afrika och vänner där var det med mycket kärlek, men även sorg över dagens situation i Kongo.
I Sverige var det den röda stugan ”Knuten” i Loftahammar (några mil norr om Västervik) som blev vår familjs samlingspunkt. Under många år som sommarstuga men efter mammas och pappas pension, deras permanenta hem. Vi och våra barn har många fina minnen därifrån. Vi kunde plocka bär, svamp och blommor, fiska, bada, sy, sticka, snickra eller baka (morfars/farfars färska frallor försvann snabbt!).
Jag har otaliga gånger träffat människor som nämnt pappa som en stor förebild, som lärare, pastor, kollega eller vän. Han såg människor och var uppriktigt intresserad av andra.
Vi barn har alltid känt pappas stöd, i våra val av livskamrater (tack och lov!), arbeten och uppgifter och han följde våra barns liv med böner och stort intresse.
Tron på Gud fanns som en självklar grund i livet för pappa vilket gjorde honom till en genuin, varm människa. Våra samtal kom ofta in på Gud, tron och församlingen/mission.
Vi barn har hos pappa och mamma sett det finaste exemplet på två människor som älskar och respekterar varandra. Det fanns en harmoni i deras relation som kändes påtaglig när vi kom hem till dem. Ett vardagsexempel: som pensionärer började de dela på matlagningen (ja, den hade tidigare mamma stått för) enligt varannandagsprincipen. Den som blev bjuden var alltid lika uppmuntrande, tacksam och förtjust över den andres verk.
Något annat som kännetecknade pappa var hans förmåga att få kontakt med människor som han och mamma träffade på. Han drog sig inte för att ta initiativ till att bjuda hem nya grannar på fika eller prata med unga människor.
Till och med på sjukhuset där han låg en vecka innan han dog sa en läkare till Per-Anders: ”Det är inte ofta man går hem från jobbet och känner sig upplyft, men det gjorde man efter att ha pratat med honom”.
Nu har vår mamma förlorat sin livskamrat men trots sorgen och saknaden uttryckte hon häromdagen det vi alla känner ”Jag känner bara tacksamhet!”. Vi sörjer och saknar – men är oerhört tacksamma för vår pappa!