Professor emeritus Bengt E Karlberg (1933–2023) i Linköping har avlidit vid 89 års ålder efter en tids sjukdom. Hans närmast sörjande är hustrun Britt och barnen Charlotte, Magnus och Martin med familjer.
Bengt växte upp i Valdemarsvik och blev faderlös vid 2 års ålder och hans moder blev då ensam med 2 små pojkar. Efter realexamen i Valdemarsvik gjorde hans utomordentliga studieförmåga att han kunde bli stipendiat på Sigtunas humanistiska läroverk där han tog studenten 1953. Han läste därefter medicin vid Uppsala universitet och blev medicine licensiat 1963.
Under studietiden mötte han legendaren professor Erik Ask-Upmark om vilken Bengt sedermera kom att återberätta ett flertal anekdoter. Efter vikariat som provinsialläkare i Åtvidaberg började Bengt som underläkare på Medicinkliniken vid lasarettet i Linköping hösten 1962. Han förblev sjukhuset trogen när det sedermera blev Regionsjukhus och därefter också Universitetssjukhus. Han disputerade också här 1973, inom området sköldkörtelsjukdomar. Bengt blev specialist inom internmedicin och endokrinologi och var sektionsansvarig för endokrinologi från 1977. Han utnämndes till professor i medicin 1986 och var då den förste på sjukhuset som klarat den långa vägen från underläkare till professor.
Bengt var vår handledare såväl kliniskt som inom forskningen. Vi sju som författat denna runa var alla Bengts doktorander. Men också i sin läkargärning var Bengt vårt goda föredöme. Han var empatisk mot alla, och påläst som få. Han hade ett påtagligt gott minne avseende alla de patienter han mötte. Man kunde ställa frågor om fortsatt handläggning och behandling långt efter att Bengt varit inblandad, genom att nämna namn, eller till och med patientens personnummer. Bengt behövde knappast alls hjälp av medicin-journalen, han mindes alla detaljer omgående. Bengt var mästerlig inom diagnostik och mycket värdefull som lärare för alla läkarstudenter han undervisade genom åren. Inom forskningen var Bengts huvudintresse blodtrycksregleringen och behandling av högt blodtryck. Flera av våra avhandlingsarbeten var inom detta område. Inom Sverige var Bengt en av de första som kom att använda, och beforska, betablockerare och ACE-hämmare, läkemedel som i dag är av största vikt inom hjärt-kärlområdet.
Som handledare tog Bengt ett stort ansvar för sina doktorander. Vid långa experiment kunde han komma med en uppmuntrande picknickkorg. Han myntade begreppet ”prul”, som var en förkortning av ”professorunderläkare” när han ibland gav hemlov från sent avdelningsarbete för yngre ansträngda läkare, och alltså tog över deras kvällsuppgifter på kliniken. Under arbetsveckan var det inte lätt att få tid att skriva vetenskapliga artiklar då Bengt ofta var upptagen med patienter. Under kvällstid däremot, hos Karlbergs, författades gemensamt många artiklar. Kvällsfikat förgylldes dessutom ofta med Britts goda kakor. Bengt utökade också våra medicinska kunskaper med föreläsningar och tips om rödvinets olika nyttogörande effekter. Både han och Britt var med i Munskänkarna. Familjen Karlberg var mycket gästfria både i Linköping och på Lilla Ringsegård i Halland, som är Britts släktgård.
Bengt hade ett stort intresse för fotboll och som genuin östgöte var IFK Norrköping favoritlaget. På 1990-talet arrangerades årliga möten mellan medicinklinikerna i Linköping och Norrköping, det så kallade Hjärtslaget, vilket innefattade medicinska frågesporter samt olika tävlingar. Vid ett tillfälle var fotbollslegendaren Gunnar Nordahl anlitad som föreläsare och instruktör i straffsparksläggning och Bengt visade sig då också besitta en påtaglig träffsäkerhet på sådana mål.
Upplärda av Bengt är vi många som fortsatt vår läkargärning efter pensionen och Fredrik och Johan har nu professurerna i internmedicin/endokrinologi vid de Medicinska fakulteterna i Linköping respektive Örebro.
Vi bär med oss starka och trevliga minnen av Bengt, vi är både glada och tacksamma för att ha haft honom som vår handledare. Våra tankar går till familjen Karlberg.