Börje och jag har känt varandra sedan vi var barn. Börje var några år yngre än jag och vi bodde i samma område. Vänskapen mellan oss tog fart på 90-talet när jag fick anställning på Åtvidabergshus. Börje blev min chef och vänskapen växte.
Börje var unik! Han hade ett inre driv – en livslust och en outsinlig kraft att skapa, förändra och göra skillnad. Börje var den ledaren som kunde driva projekt som ingen annan, inte ensam men han var ledaren. Han kan bland annat tillskrivas två konstfrusna isbanor.
Bandy var det Börje brann för! I ÅBK var han ordföranden, projektledaren, kompisen, pådrivaren, fixaren och föredömet. Det hände väl att han drev på för hårt och blev som en ”stridsvagn” och det var inte alla som kunde acceptera Börjes envishet. Engagemanget för isbanan och bandyn, och att barn och ungdomar skulle kunna åka skridskor, låg Börje varmt om hjärtat. När vi var ute och åkte sa han alltid ”åk förbi arenan” (Börjes Arena). ”Titta så många barn det är!” Alla barn visste vem Börje var och han älskade det, jag vet!
Ett av hans andra stora intressen var fotboll och i det ingick även att utbilda mig i denna sport. Vi kommer för alltid minnas hans samlingar innan hemmamatcher i bandyklubbens lokal och på ÅFF:s Fanzone där Börje intervjuade tränare, spelare och klubbdirektörer med flera, med knivskarpa frågor. Hans teknik var bländande vid dessa samlingar.
Börje, min bästa vän och trätobroder har lämnat oss. Vi kunde ha olika uppfattningar, men kom alltid överens till slut och resultatet blev fantastiskt. Det brukar heta att ingen är oersättlig men jag tycker nog att Börje är nära det. Jag, och många med mig, kommer att sakna hans stora omtänksamma hjärta, hans rappa svar och hans aldrig sinande energi. Våra samtal var en del i vår vänskap och när Börje blev sjuk lovade jag att stå vid hans och Lenas sida så mycket jag kunde. Vi hjälpte alltid varandra i vått och torrt. Pay back time!
Mina tankar i denna stund går till hans kära livskamrat Lena.
Vila i frid min vän.