Jag träffade Gernot första gången i Tolvmannabacken en lördagsmorgon i januari i mitten av 60-talet. Det hade snöat under natten varför alla på plats ställde upp på led och trampade backen nerifrån. När detta var klart startade liften och Gernot, Göran och Börje stakade slalombana med grankäppar. Kisa Skidklubb hade träning. Livet lekte.
Linsmeier kom från Österrike till Linköping via en sejour som skidlärare i Åre. Kisabacken blev det nya tillhållet för den passionerade, solvargsleende alpinisten i ljusblått pannband.
Hans engagemang och passion för skidåkning var smittsam. Det var inte bara en hobby – det var en drog, ett kall – en livsstil.
Under 1970-talet var det i Linköpings Alpina Klubb österrikaren fortsatte sitt missionerande. Han var vår tränare, tävlingskompis och idol. Under Stenmarksyran minns jag hans massmöten i Rydskogen då han även tog sig an hundratals studenter som dompterades i "Skidjympa" under Mästarens ledning. Här tror jag han träffade Kicki, som inte bara förälskade sig i skidåkningen.
Sedan 2001 har familjen Linsmeier arrangerat sportlovsresor till Bramberg i Österrike, en av årets höjdpunkter för oss deltagare och (tror jag) för Linsmeiers. Vilken atmosfär!
Vi är många familjer som hade små barn 2001 och som vi, med god hjälp av Linsmeiers lyckats få att inse att utförsåkning är livets mål och mening.
Gernot såg alltid fram mot morgondagen. När vi för drygt ett år sedan satt i bussen på väg mot Bramberg talade vi en minut om krämpor och en timma om hur (på allvar!) vi skulle bli tekniskt bättre skidåkare. Gernot var då 85 och jag 69 år och det var han som hade initiativen. Det kallar jag framtidstro.
Jag tror mig kunna säga att jag här gjort mig till tolk för Kisa Skidklubb, Linköpings Alpina Klubb, Brambergsgänget och många fler som mött legendaren Gernot Linsmeier i livet.