Rolf kom till Linköping och bosatte sig i slottet. Vi hade kommit tidigare till Linköping och bodde i biskopsgården. Jag hade därför förmånen att hälsa honom välkommen till vår stad. Vi kom att samarbeta, naturligtvis mest påtagligt om domkyrkan. Rolf var ordförande i Risbergska fonden.
Vi, Britt-Louise och jag, blev goda vänner och grannar till Rolf och hans älskade Gunvor. Vi hade mycket trevligt tillsammans. Vi lärde även känna deras dugliga barn. Pensioneringen skilde oss åt till rummet. Vi var inte längre grannar. Men så småningom blev vi grannar igen. När krafterna sviker behöver man mindre bostäder och komma närmare mataffären. Britt-Louise och jag flyttade till samma hus som våra forna grannar. Genom fönstret kunde Rolf kontrollera om vi var hemma, vi om han var hemma.
Jag minns med glädje många samtal, inte minst de om natur, politik, och idrott, särskilt längdskidor. Vasaloppet var en högtid. Vi hade åkt loppet typ tio gånger. På äldre dar hade han ofta en son på spåret. Vi kunde, trots att vi var djupt bekymrade över världsläget, lekfullt komma med förslag om naturvård och politik. När Koranen brann i Sverige undrade han om vi inte borde sjunga biskopen Thomas frihetssång: "Frihet är det bästa ting, som sökas kan all jorden kring". Men vi skulle inte hoppa över fortsättningen: "för den som frihet rätt kan bära."
När regeringskrisen var som häftigast föreslog han samregering, så att politiken i vår kristid mer kunde koncentrera sig på sakfrågorna.
Vår hädangångne granne lärde av livet vad som var viktigast att hålla sig till. Vila i frid.