Professor Claes Hildebrand, Stockholm, har avlidit i en ålder av 80 år. Närmaste anhöriga är hustrun Ingalill, sonen Bengt från tidigare äktenskap och brodern Staffan.
Claes var född i Stockholm och fick sin medicinska och vetenskapliga utbildning vid Karolinska institutet. Han disputerade där 1971 på en avhandling om ultrastrukturen av myeliniserade nervfibrer i perifera nerver, en forskningsinriktning som han kom att hålla fast vid under sin vetenskapliga karriär. Han gjorde särskilt viktiga insatser vad gäller uppbyggnaden av de så kallade Ranvierska noderna, där nervimpulsen uppstår, ett fält inom vilket han kom att inta en internationellt ledande roll. Andra viktiga bidrag var påvisandet av nervernas betydelse för tandutvecklingen, liksom studier under senare år av mekanismerna för nedbrytning och återväxt av nerver vid olika typer av skador och sjukdomar.
Claes antogs efter disputationen som docent och blev sedermera universitetslektor vid den dåvarande Institutionen för anatomi vid Karolinska institutet, innan han 1986 rekryterades till en professur i Cellbiologi med inriktning mot anatomi vid Linköpings universitet. Linköping hade då fått en fullständig läkarutbildning och Claes kom att ägna stor tid och kraft åt att skapa ett ändamålsenligt curriculum för anatomiämnet inom det nyskapade läkarprogrammet. Han åtog sig också flera andra tunga administrativa uppdrag såsom att vara prefekt för den egna storinstitutionen, men gjorde även stora insatser inom forskarutbildningen, bland annat genom handledning av klinisk verksamma läkare som fick möjlighet att med grundvetenskaplig teknik besvara viktiga kliniska frågeställningar. Ett 20-tal doktorander har Claes att tacka för sin forskarutbildning.
Claes var i sin gärning stringent och disciplinerad, men samtidigt pragmatisk och osentimental. Var något inte genomförbart, vare sig det gällde forskning eller institutionspolitik, lämnade han det och gick vidare. Men han brann för vetenskapen. Få kunde som Claes berätta om forskning med entusiasm utan att det blev pretentiöst och högtravande. Forskningsintresset var brett och gick långt utöver den egna disciplinen. Han betonade ofta vikten av kunskap om vetenskapshistorien, inte minst för att förstå hur lätt det är att från otillräckliga observationer dra felaktiga slutsatser. Här lyste hans personlighet igenom som tydligast: Man måste i vetenskapen vara noggrann och försiktig i sina slutsatser och inte uttala sig om sådant som inte är väl underbyggt.
Claes Hildebrand hade en utomordentlig förmåga att uttrycka sig i såväl tal som skrift, något som kanske återspeglade hans bakgrund som latinstudent. Han var en lika entusiasmerande föreläsare som spirituell middagstalare. Med sin fina språkkänsla ställde han höga krav på sina medarbetare. Mången doktorand fick tillbaka sina manuskript förändrade till oigenkännlighet av Claes rödpenna eller helt sonika med hela sidor överstrukna för omskrivning. I efterhand torde de flesta ha varit tacksamma för denna i ögonblicket kanske lite hårdhänta skolning.
Vi, vilka som kolleger och medarbetare haft förmånen att lära känna Claes, minns honom med tacksamhet.