Vår vän Staffan Roos har lämnat oss efter en längre tids sjukdom, och trots att vi var beredda så känns allt konstigt och tomt. Men riktigt borta är han ändå inte då han lämnar en massa goda och glada minnen efter sig.
I vår berättelse om den vänskap vi hade med Staffan så inleder den som känt Staffan längst så här.
Betydelsen av att få en vän som Staffan när man är 13 år är stor, och det blev en vänskap som visade sig hålla livet ut, ett alltför kort liv. Det gemensamma intresset för flyg skapade snabbt starka band.
Staffan var alltid glad, positiv och pigg på nya äventyr. Suget efter kunskap, ett skarpt intellekt i kombination med ett fantastiskt minne, gjorde honom svårslagen i frågesport och om man inte hade numret till någon i vänskapskretsen kunde man alltid ringa till Staffan för han hade det ... i huvudet.
Staffan tyckte om att lyssna till och spela musik, skaffade sig och lärde sig på egen hand flera instrument. Han läste också mycket.
I festliga och familjära sammanhang hade Staffan alltid förmågan att vara smart, snäll och rolig. Ofta så att tårarna rann. Han var allmänbildad och kunde lägga ut texten, utan att ta för sig av samtalsutrymmet.
Vi andra fortsätter berättelsen.
Som ung var Staffan lite före oss andra med att skaffa eget boende. Staffans var liksom först ut med egen lägenhet och genom hans gästfrihet och kompisanda kom detta att bli ett tillhåll för alla hans vänner. När det begav sig fascinerades vi över de communityn han hittat in till på webben när vi andra knappt hade skapat något e-postkonto.
Staffan var driftig och hittade snabbt nya vägar för att försörja sig och sina intressen. Han hade också en bra livskompass. En sådan där kompass som gör att man tar sig fram i livet trots eventuella svårigheter.
På tal om svårigheter. Hans lojalitet med hockeylaget LHC gick långt, i både medgång och motgång. Det fanns inte många matcher Staffan inte såg, eller på annat vis hängde med i. En alternativ karriär för Staffan hade varit att bli sportkommentator, av den bästa kaliber.
Staffans superkraft att skaffa kompisar, ordna träffar/fester och bli "spindeln i nätet" betydde för vår del att han initierade det grabb-, numera gubbgäng som vi kallar för “Lökarna”. Ett sammanhang som under mer än 20 års tid har betytt mycket för oss alla. Ett sammanhang där vänskaplig kamp och trams har samsats med förtroendefulla samtal om vad som hänt i livet sedan senast.
Under en helg som vi Lökar spenderade tillsammans i Sälen nu i februari så var Staffan med på länk vid ett par av kvällarna. Han var trött och sjukdomen gjorde att det var svårt, men han ville vara med. Ända in i slutet hade han alltid en snabb replik i bakfickan och föredrog att berätta anekdoter eller ge prov på galghumor framför att prata mående och behandlingar.
Alla i gänget minns Staffan som en god vän med ett stort leende och ett bullrigt stort härligt skratt.
Vi tänker på Staffans fru Vendela och döttrarna Hedvig och Ester. Tack för den tid vi fick dela med Staffan.