Uppvuxen i en sträng, frikyrklig miljö fick Sven-David sin första musikaliska utbildning som sångare och trumpetare i Örebromissionens församling i Borensberg. I gymnasiet i Motala uppmuntrade musikläraren Morgan Lundin honom att komponera. 1962 flyttade han till Stockholm, först för vapenfri värnplikt på Arlanda och sedan för studier i musikvetenskap och komposition vid Stockholms Universitet och Kungliga Musikhögskolan.
Studierna vid Musikhögskolan för framför allt Ingvar Lidholm var mycket betydelsefulla. Det var en kreativ miljö och han fick mycket tid för eget arbete, upp till tolv timmar om dagen, med en energi och noggrannhet som han hade fått med sig hemifrån, inte minst av pappa Sven som var rektor för Urmakarskolan. Sven-David har jämfört arbetet som tonsättare med urmakarens, alla delarna i en komposition hör ihop, som kugghjulen i en klocka.
I Stockholm började han också sjunga i Hägerstens Motettkör under Ingemar Månsson, något som skulle bidra till hans stora produktion av körmusik. Under 70-talet och framåt kom genombrott med stora modernistiska verk för orkester som Through and through och körverk flera till texter av William Blake, samt musik för olika instrumentkonstellationer, inte minst för slagverk.
Det stycke som gjorde honom känd även utanför den klassiska musiksfären var nittiominutersverket Requiem: "De ur alla minnen fallna" till text av Tobias Berggren. Det är ett gigantiskt provocerande oratorium med textfragment från nazityskland, traditionell poesi, och pornografi för att som Berggren uttryckte det ”återskapa människors ångest och fasa”. Verket blev så kontroversiellt att det demonstrerades utanför Berwaldhallen innan framförandet 1982, men det blev en stor succé och sattes upp igen bara två år senare.
Ytterligare ett gigantiskt verk var The High Mass 1994, skrivet i en helt annan stil. Sven-David hade nu till stora delar övergivit modernismen och komponerade nyromantisk musik. Texten kommer från den latinska mässan och har framförts flera gånger av olika ensembler trots verkets höga svårighetsgrad. Sven-David själv beskrev verket som sitt bästa och det är lätt att förstå: det har en vitalitet och livsglädje som få andra nyskrivna verk. Och klangen, den är virtuost överdådig.
Under 2000-talet inledde han en Bach-inspirerad period: han skrev stora verk satta till samma texter som Bachs sakrala verk, "Matteuspassionen", t.ex. men han fick även möjlighet att arbeta som Bach. 2008 och tre år framåt tjänstgjorde han som huskomponist i Storkyrkan i Stockholm. Han komponerade bruksmusik, bland annat psalmer, kantater, musik för barnkör och han fick uppleva ett nygammalt sätt att arbeta som komponist. Skriva snabbt kunde han sedan tidigare, men nu fick han också känna hur historiska tonsättares vardag kunde se ut: skriva ett stycke under veckan som sedan framfördes efter en repetition på högmässan.
Genom projektet fick den mycket sociala Sven-David också en regelbunden kontakt med musikerna något som han verkligen uppskattade. Han uppskattade även kontakten med studenterna. Genom dem fick han den sociala stimulansen som en ensam tonsättare vid ett skrivbord eller dator ofta saknar. Han undervisade vid Kungliga Musikhögskolan från slutet av 70-talet och blev ordinarie professor där 1986. 1999 fick han anställning som professor vid Indiana University i USA, ett universitet med en av de främsta musikinstitutionerna i världen. Han gick formellt i pension där 2008 men stannade kvar som timlärare ända fram till 2018.
Han var en mycket populär lärare. Hans före detta studenter vittnar om han var snarare en mentor och äldre kollega än en strikt professor.
Trots att hans musik framfördes över hela världen övergav han aldrig östgötskan. Alla som träffat honom kommer ihåg hans vänliga röst som på bred östgötska kunde inleda ett samtal med vem som helst, var som helst om vad som helst.
Han skulle också återkomma till Östergötland som tonsättare. Bilder, ett grafiskt partitur för slagverk och orkester framfördes av Norrköpings Symfoniorkester 1969. Många musiker i orkestern tyckte att verket var så visuellt vackert att de tog kopior – det låg en hel hög i musikernas omklädningsrum i Hörsalen – och satte upp det på väggen som en tavla. Ett fragment av verket fick pryda baksidan av den gamla 50-kronorssedeln. Senare kom kantaten Ut över slätten en doft av hav, komponerat för Norrköpings 600-årsjubileum.
Trots lungcancerdiagnosen 2018 fortsatte Sven-David att komponera. Kreativiteten var oförminskad. På sjukhuset skrev han bland annat operan Boken efter Niklas Rådströms roman, och planerade ytterligare en opera baserad på Lars Noréns Ett sorts Hades.
Det blir ett stort tomrum i svenskt musikliv. Sven-David var mer än en tonsättare. Han var en inspirationskälla som förstod konstens betydelse i världen. Som han uttryckte det profetiskt 1981: ”Där ligger också min syn på musiken, och konsten överhuvud: när samhället till slut blir för outhärdligt, då har vi vår stora tid, det är säkert. Till slut finns bara konsten kvar, för den innehåller oförstörbara värden som man inte kan komma åt, hur illa det än blir med allt annat i världen. Så jag är inte rädd för den mörknande framtiden på det sättet. Det kommer alltid att finnas konstnärer, och ju svårare det blir, ju större betydelse får vi. I den mörknande framtiden känner jag mig stark som tonsättare.”