Sven-Erik Furberg (1921–2021), Linköping, har som tidigare meddelats gått bort i en ålder av 100 år.
Han växte upp med sina tre syskon Carl Wilhelm, Elsa och Olle Ragnar på familjelantbruket Björkhammar i Ostvik, Byske, norr om Skellefteå. Han lärde sig läsa när han var fem år och vid sju år fyllda hade han hunnit igenom hela Gamla testamentet. Efter folkskolans sex år arbetade han på familjens gård. Först när han var 18 år började han läsa in realskolan (motsvarande högstadiet) på en Hermods-kurs och tog realexamen då han var 21 år.
Hans livs första tågresa gick till Stockholm för att gå tekniskt läroverk. Samma dag som krigsslutet i maj 1945 tog han studenten och cyklade Kungsgatan fram under regnet av papper som kastades ut som konfetti från kontorsfönstren för att fira freden – för honom kändes det som att också hans examen firades, med högsta betyg i alla ämnen.
I storstan kände han ett visst utanförskap de första åren och fann därvidlag ett själsfrändskap i Nils Ferlins poesi. Långt senare i Linköping upptäckte han den unge poeten Bruno K. Öijers diktning som han också tyckte om.
Sven-Erik fortsatte sina studier på KTH för att bli civilingenjör. En sommardag besökte han Skansen. På Solliden var det dans och där mötte han sin blivande hustru Erna från Skåne, som satt på en bänk. En lyckad öppningsreplik från Sven-Erik visade sig vara: ”Sitter du här!?”. De gifte sig 1950, fick två söner och hade ett långt liv tillsammans. Erna gick bort 2013.
Efter civilingenjörsexamen arbetade han som forskningsassistent på KTH för fysikern Lise Meitner, en österrikisk judinna som nominerades till Nobelpriset för sin upptäckt av kärnklyvningens princip, men priset gick i stället till forskningsledaren.
Sven-Erik blev sedan anställd som ingenjör på Saab och familjen flyttade till Linköping. Han gjorde där succé med sina ekvationer för beräkning av vingvibrationer i militära flygplan. Saab ville då placera honom i USA som sin representant i kontakten med flygplanstillverkaren Boeing, men han föredrog att förbli med sin familj i Sverige, så han tackade nej.
Han ville dock inte ägna livet åt att konstruera krigsflygplan och kunde i 60-talets början bli lärare i fysik och matematik. Sven-Erik hade ingen pedagogisk utbildning, men Lise Meitner som uppskattat samarbetet med honom skrev ett rekommendationsbrev. Han arbetade sedan som gymnasielektor på Berzeliusskolan fram till pensioneringen 1986. Under många år därefter sjöng han i Berga kyrkokör.
Han var omtyckt som lärare och kallades både Furan och Trollkarlen av eleverna. En av hans klasser som tog studenten redan 1967 kom och gratulerade när han fyllde 98 och 100.
Sven-Eriks övriga stora intressen var naturen, klimatet och världsutvecklingen. Han var försedd med en underfundig humor och en positiv livshållning. På sin hundrade födelsedag sa han sig ha haft tur som fått leva ett så ovanligt gott liv, men att det inte var någon mening att satsa på 200 år, så han tyckte att han hade levt färdigt.
Han efterlämnar många egna tänkespråk: ”I längden ska man inte vara på tvären” och ”Vi bör fokusera på kampen för det goda – inte kampen mot det onda”.
Trots sin aktningsvärda ålder var han frisk och tog inga mediciner. Det som ändade hans dagar kom att bli ett lårbensbrott.
Det långa begravningståget kom en solig dag i augusti vandrande från Landeryds kyrka och ut till graven – den dagen blev till ett vackert och minnesrikt avsked från Sven-Erik.