Ulla Månsson var en så fantastisk och oerhört fin människa. Minnena av det vi gjort tillsammans fyller mitt hjärta med värme och glädje.
Tillsammans med Ulla och hennes make Folke gjorde jag och min familj en resa genom Europa i mitten av 80-talet. Jag var fjorton år, Ulla betydligt äldre men så roligt vi två hade det tillsammans. Skratt, lek och roliga upptåg fyllde våra dagar som när vi skulle passera tullen i Österrike utan pass. Under bilfärden fick jag göra frisyrer på Ulla, dekorerade henne på alla upptänkliga sätt med blommor och andra smycken.
Sol och soldränkta stränder var något som Ulla älskade. När de övriga i resesällskapet var på utflykter njöt Ulla och jag strandliv. Spelmännen förgyllde vistelsen på stranden och de undrade om jag var ute och reste med mormor. Nej, det är min vän, sa jag. Ulla glömde det aldrig, men det var så jag såg på henne. Ulla hade vänner i alla åldrar och jag hade lyckan att få vara en av dem.
Julfirande tillsammans med familjen Månsson är så minnesvärda och var så roliga. Påhittiga Ulla gjorde dem till något man aldrig glömmer. Gemenskapen och värmen var det som genomsyrade allt som Ulla stod för.
Vi hade en låt som var bara vår, Alf Robertssons ”Hundar och ungar”. Vi tyckte båda två att den låten var lite töntig, men vi kunde inte bry oss mindre så vi gick ”all in”, den hade ju verkligen nåt fint i sig. Jag 15 år och Ulla 55 år, med samma glädje och humor.
Julen 2020 var jag i Linköping, det var sista gången vi sågs. Fina söta Ulla 93 år, så glad och tacksam att jag nu också har det mötet bevarat i mitt hjärta.