VÄr bröstsyster Eva Vollmer fattas oss. Med sin trygga skÄnska dialekt, sina kloka ord och sin kunskap och effektivitet har hon varit en sann resurs i bröstcancerföreningen Moa-Linas styrelse i flera Är. NÀr hÀlsan sviktade och hon hoppade av frÄn sitt uppdrag fanns hon ÀndÄ alltid tillgÀnglig för frÄgor och stöd till oss som skulle driva skutan vidare. För mig som lÀnge tvekade kring att axla rollen som ordförande i föreningen har Evas stöd och uppmuntran varit ovÀrderligt. Hennes genuina intresse för bröstcancerfrÄgor, hennes driv och klarsyn imponerade pÄ mig, liksom hennes orubbliga lugn och tillit nÀr sjukdomens allt mörkare moln hopade sig.
Eva förmedlade en odramatisk acceptans och en förmÄga att ta en dag i taget, samtidigt som hoppet aldrig svek henne.
Vi sÀnder vÄra varmaste tankar till Evas nÀrmaste, barnen och Evas syster och kÀnner tacksamhet över att ha fÄtt lÀra kÀnna henne och vandra en stund pÄ jorden tillsammans med henne i bröstsystrars gemenskap.
â Har du pĂ„ livets stigar mĂ€rkt nĂ„ngĂ„ng
Ibland de tusende du dÀr sett vandra
Hur av en okÀnd makt, ett inre tvÄng,
En mÀnniska kan dragas till den andra?
Man ser ett anlete, en röst man hör
Och fĂ€ngslas, glĂ€des, vet ej sjĂ€lv varförâ
(Ur FÀnrik StÄls sÀgner, J.L. Runeberg)