Nu fyller Eva 50 år och lever ett lugnt liv, men man vet aldrig.
Eva Lennartsson har massor av album med tidningsurklipp som handlar om henne själv. Så gott som alla svenska tidningar och många utländska har genom åren uppmärksammat Evas deltagande i FN-bataljoner. När hon 1979 blev en av de 42 tjejer som valdes ut av cirka 4 000 sökande till den första tjejutbildningen för FN-tjänst blev det stor uppståndelse i hennes hemstad Karlstad.
"FN-soldater i kjol", "Kvinn-liga smålänningar på Cypern" och en del andra "fyndiga" rubriker kunde man då läsa i tidningar. På den tiden var det ovanligt med kvinnor i FN-tjänst, men Eva Lennartsson brydde sig inte om det. Den första FN-tjejutbildningen gen-omfördes i Linköping och den krävde sin kvinna.
-- På en vecka lärde vi oss att marschera, att ta på oss en gasmask på 18 sekunder, att hantera en pistol och mycket, mycket annat. Det var tufft, men de flesta av oss klarade det, säger Eva Lennartsson.
På Cypern jobbade Eva på bataljonens kassaavdelning. Hon åkte runt till olika firmor och affärer som bataljonen anlitade och betalade räk-ningar.
-- På Cypern fanns det inget post- och bankgirosystem på den tiden och det innebar för mig mycket kontakt med lokalbefolkningen. Jag tyckte att jag hade ett toppenjobb, det kändes som ett jobb, fast mycket mer annorlunda än hemma i Sverige, säger hon.
Eva trivdes jättebra på Cypern, både med sina tjejkompisar och med manliga kollegor. Trots att tjejerna inom FN var en ovanlig företeelse och att vissa militärer var skeptiska till en början var det inget tjafs kring manligt och kvinnligt på bataljonen, utan alla respekterade varandra.
-- Samtliga tjejer hade sina speciella kompetenser och kunskaper och vi var uppskattade för det vi utförde. Det rådde också stort kamratskap inom vår bataljon och jag har fortfarande kontakt med några trots att vi var på Cypern för 23 år sedan.
Sin fritid på Cypern utnyttjade Eva både till att lära känna ön och till att resa runt och se länder omkring. Aldrig mer, i FN-tjänst, har hon känt sig så fri och välkommen som på Cypern. I Libanon har hon jobbat på den svenska personalavdelningen och bodde på campingen som låg några kilometer söder om Israel-gränsen.
Ingen av dem som jobbade inom FN kunde röra sig fritt och konflikten kändes och märktes. Men det var inget jämfört med Evas FN-tjänst i forna Jugoslavien som i vissa faser liknade en mardröm.
-- Vi var första FN-trupp som åkte till Sarajevo i mars 1992, alltså innan kriget bröt ut. Vi hjälpte till att bygga FN:s högkvarter och vi svenskar jobbade ett underhållskom-pani till högkvarteret. Jag arbetade på det internationella personalkontoret. Under de första månaderna kändes allt bra, men när kriget startade blev de beskjutna. Deras tv-rum träffades av en granat och de hade knappt någon mat. De vågade inte gå ut och granaterna exploderade dag-ligen i deras närhet. Eva och de övriga inom truppen hade ingen kontakt under flera månader med sina hem i Sverige. Efter en kort tid förflyttades deras kontor först till Belgrad och sedan till Zagreb. Även om dessa städer inte var drabbade av ett krig kände sig Eva aldrig trygg där. Därför var det skönt att komma hem.
-- När jag kom tillbaka hörde jag att alla pratade om att Sverige befann sig i en kris. Vad då, kris? Jag hade fått helt andra perspektiv på vad kris var.
Och inte bara kris, utan Eva Lennartsson har fått ett annat perspektiv på mycket annat. Hon vet vad som är viktigt i livet och tillåter inte att små saker oroar henne. Numera jobbar Eva civilt på polismyndigheten i Linköping. Det är tack vare kärlek och Cypern att hon har hamnat i Östergötland.
-- Jag gillar att resa och 1997 åkte jag till Cypern. Jag kände helt enkelt att jag var tvungen att åka dit som turist. Där träffade jag en Ödeshögsbo och det sa klick. Det var väl meningen att vi skulle träffas.
Eva Lennartsson gifte sig med sin Ödeshögsbo, PO Lindelöf, räddningschef i Ödeshög, och flyttade från Göteborg till Mjölby, där paret bor i en villa. Eva firar sin 50-årsdag i Värmland tillsammans med sina föräldrar och syskon som bor där. Har den äran!