Prylar, ting och diverse pinaler. Barbro Lindén har samlat på sig en hel del under åren. Faktiskt så mycket att hon nu har öppnat loppis i garaget.
När jag kommer hem till Barbro Lindén vet jag först inte var eller på vad jag ska titta. Jag vänder och vrider på huvudet och vill helst se allting på en och samma gång. Dockor i olika utför-anden, porslinsfigurer, tavlor, skålar, möbler, en två tre fyra kaffepannor -- ja, allt man kan tänka sig och lite till.
-- Jag har gått på auktioner sedan 1970-talet och har nästan alltid fått med mig någonting hem, säger hon och berättar att hon även fått en hel del av barn och barnbarn.
Ytterligare ett lass blev det när en av hennes väninnor sålde sitt hus för ett år sedan. Saker får inte köras till tippen utan att Barbro först får titta på det.
-- Nej, jag måste få kolla på det och se om det verkligen ska slängas, säger hon och skrattar.
Barbro bodde tidigare inne i Motala, men för tre år sedan hittade hon drömstället: ett stugliknande hus mellan Nykyrka och Bona. När hon fick se dubbelgaraget som hör till huset, föddes idén om ett eget loppis.
-- Jag hade insett att jag har för mycket saker och såg chansen att kunna göra mig av med en del, säger hon och tar med mig ut för att visa.
Nu blir det samma visa på nytt. Ögonen far som besatta över lucianattlinnen, träskidor, assietter, skridskor, kakburkar, lampor, böcker och ljuslyktor.
Allting verkar finnas i denna skattkammare för sakletare. Fotografen får syn på några glas som han genast blir förtjust i. Barbros barnbarn Rebecca Antonsson gör upp affären med honom medan Barbro och jag fortsätter prata.
Varför inte bara slänga sakerna, om du vill bli av med dem? frågar jag och får först några skämtsamt förolämpade grymtningar till svar.
-- Det där var ett syndaord, säger hon och skjuter fram hakan. Man kan ta vara på det mesta. Det som en person inte längre behöver, kan någon annan få glädje av.
Att döma av de gröna prislapparna går vissa föremål att få för en spottstyver. På andra saker är priserna mera kryddade och jag undrar om folk verkligen är beredda att betala så mycket.
-- Man måste sätta priserna så att det blir lite prutmån. Folk vill ju alltid pruta. Fast inte stockholmarna. De är vana vid att det kostar mer och diskuterar inte priset.
Hon påpekar att många som kommer är ute efter något speciellt. En del vill komplettera en servis, medan andra är på jakt efter nostalgiprylar.
Vissa har en särskild stil och letar föremål som passar i hemmet.
-- Jag startade i september och har haft öppet tre dagar i veckan. Det brukar komma fem sex personer varje gång och de flesta handlar, säger hon.
-- En del har ju kommit tillbaka också. Det är roligt att se, säger Rebecca som hjälper till med verksamheten.
-- Fast vissa dagar kommer ingen alls. Det är jobbigt eftersom man sitter fast här när det är öppet, påpekar Barbro som har bestämt sig för att ha stängt under vintern. Det börjar bli för kallt i garaget och när snön faller vill hon gärna kunna ställa in bilen.
-- Men jag tänker öppna till våren igen. Förhoppningen är att det blir fart på försäljningen så att jag får bort grejerna.