– Det som jag allra helst vill, är att människor ska kunna något om naturen. Man skall veta vad fåglarna heter, vad träd och växter har för namn och hur allt fungerar.
Så säger Gunilla Kälvesten när hon presenterar sin senaste bok med den mångfacetterade titeln: Det besjälade almträdet Almas fabuleringar och Bondmoran skådar fågel och gör naturbetraktelser.
– För om man vet namnen på djur och växter, då är man rädd om naturen!
Boken med den långa titeln inleds med vårdträdet Almas vemodiga återblick på sina senaste år, då hälsan har sviktat och hon har fått genomgå flera amputationer. Det var almsjukan som slog till, som också drabbade maken Alme. Han står tiotalet meter bort, visserligen något hundratal år yngre, men likaväl drabbad av sjukdom och nu ängslig för eventuella besök av skylift och motorsåg, så som Alma har drabbats.
Gunilla Kälvesten är sedan barnsben aktiv fältbiolog.
– Det ska vara roligt att vara i naturen och själv blir jag som ett barn när jag kommer ut.
Sedan blir hon allvarlig och menar att det största hotet idag mot mänskligheten är att den biologiska mångfalden nu minskar i rask takt.
Boken utgörs av dagboksanteckningar, ibland med korta fraser, fotografier och inte minst flera haikuer, kortdikter skrivna på ett japanskt versmått. Återkommande visas sambandet mellan människa och natur, exempelvis när de estländska storkarna försvann på 1960-talet, ytterst på grund av gifter som då förekom i tvättmedel.
Boken ges ut på Noteria förlag.