– Motalas vackraste hus, säger Tord Cederberg.
Han är väl bekant med det; efter 32 år som advokat i Motala har han varit här en del. Och efter 30 år på Poppelgatan är han och kollegerna de första hyresgästerna i det nyrenoverade tingshuset.
– En dröm att få komma hit, säger Tord.
Av dialekten framgår att han har sina rötter söderöver.
– Jag är född i Staffanstorp, en riktig bonnaby nära Malmö. Men jag pluggade i Lund och känner mig som Lundabo.
Tord Cederberg ville bli journalist och tänkte sig en karriär som utrikeskorrespondent. Men något hände.
– Under tiden som värnpliktig kom jag till insikt att jag ville arbeta för nertryckta människors rättigheter. Vid den tiden dog min far också. Han hade arbetat hårt, för hårt – och gick bort när han bara var 60 år. Jag förstod på något vis att jag också ville bli en arbetsmänniska, sådan som han var, och att jag därför skulle välja ett yrke som jag kunde tycka mycket om. Ett självständigt yrke. Och att jag skulle hushålla mera med mig själv, till skillnad från min far som tog ut sig.
Fadern Daniel Cederberg var präst och startade Lutherhjälpen, som numera ingår i Svenska Kyrkans internationella arbete. Tord var yngst i en syskonskara på sex.
Efter tiden i Lund satt Tord ting i Eslöv.
– Jag visste att det var advokat jag ville bli men jag sökte mig till Hovrätten i Göteborg för att få erfarenhet – och blev domare.
Tiden som domare varade i tolv år och innebar arbeta även i Värmland och i Stockholm förutom i Göteborg.
– Det var en fin tid men det som kanske är en brist hos mig är min rastlöshet. Jag har inte tålamod nog, och då ska man egentligen inte vara domare.
Tord Cederberg siktade vidare mot advokatyrket och fick möjlighet att välja på tre olika platser för den verksamheten: Göteborg, Karlstad – och Motala.
– Jag och min fru tyckte att Motala hade den finaste miljön. Men framför allt så blev jag erbjuden jobb hos Hans och Göran Orrenius. Och där hade jag en väldig tur. Jag kunde inte ha fått det bättre.
Den Cederbergska rastlösheten är användbar i yrket och den går tillbaka ända till barndomen.
– Jag var skoltrött och ville bort. Mina föräldrar förstod att jag måste i väg och far hade varit sjömanspräst. Så jag gick till sjöss som 15-åring. Hamnade på ett tyskt fartyg som seglade i Medelhavet, mönstrade av i Spanien och jobbade på restaurang. Under ett år var jag ute och gick i en annan typ av skola, för livet. Det är bland det bästa som hänt, det där året. När jag kom hem igen var jag lugnare, mognare.
Men energin och rastlösheten finns där alltså ännu och kommer till användning.
– Mitt yrke har så mycket: nära kontakt med människor, man får göra nytta, folk är tacksamma för den hjälp man kan erbjuda i ett alltmer komplicerat samhälle. Och så är det spännande.
Som blivande 70-åring har Tord Cederberg tagit sig privilegiet att trappa ner en aning och välja bort vissa typer av arbete, som vårdnadstvister. Den typen av mål är laddade, psykiskt ansträngande. Numera väljer han oftast sådant som boutredningar, hyresjuridik, affärsrätt, konkurser.
Men också brottmål. Att fortsätta jobba med bland annat sådana saker är ett sätt att hålla sig levande, säger han.
Ett annat sätt – på fritiden – är vinterbad.
– Vi är ett gäng som badar minst varje söndag, året om i alla väder. En fantastisk känsla, med Vätterns klara, rena vatten. Man undviker stroke, tror jag, om man badar i kallt vatten. Men på vintrarna måste ju doppet följas av en stund i en riktig, finsk bastu.
Tord Cederberg har också både idrotts- och kulturintresse, är ordförande i stödföreningen för Maif Fotboll och vice ordförande för kulturföreningen K-ringen.
Dessutom är han språkmänniska, talar engelska, tyska, spanska och lite franska.
– Jag talar fortfarande tyska med Hamburgdialekt sedan tiden till sjöss, det är ganska kul.
Favoritspråket är spanska, och favoritresmålet är Argentina, Chile och de latinamerikanska länderna; Kuba, Colombia, Costa Rica.
– Man blir en annan där, hittar nya sidor av sig själv. Jag tror det är den där atmosfären av glädje och lättja som jag trivs med.
Apropå lättja: Tord Cederberg har inga planer på att sluta jobba. Han trappar ner lite, som sagt.
– Men det finns ingen anledning att sluta helt.