Sprudlande glad och energisk som få. För den som träffar Stina Björnlod-Kindberg är det svårt att tro att hon är samma människa som för sex år sedan gick rakt in i väggen.
Det är fullt ös i träningslokalen på Korpen i Motala. Musiken dunkar i snabb takt och svetten tränger genom kläderna på dem som kliver upp och ner på step-brädorna. Men det är inte tal om att ge upp. Det är Stina som leder passet och energin hon utstrålar får alla att bita ihop och orka ytterligare några kliv.
-- Träning ger så mycket -- det är bästa medicinen som finns, utbrister hon när vi slår oss ner för att prata efter passet.
Den sprudlande personligheten är äkta. Hon bjuder på sig själv och får omgivningen att må bra. Men själv har hon inte alltid mått så bra.
Den 13 januari 2000 gick hon hem från sitt jobb som studierektor i Linköping. Dagen hade varit helvetisk -- allt packades på vartannat och slut till rann bägaren över.
-- Jag minns det som en av de jävligaste dagarna i mitt liv då allting kulminerade. Men att gå in i väggen är en lång karriär. För mig tog det sex år.
Stina hade drabbats av utmattningsdepression. Minnena från den första långa tiden som sjukskriven är sporadiska, men hon beskriver känslorna hon hade i termer av ångest, gråt, mörker, total brist på både självförtroende och självkänsla och så en smärta som var enorm. Hon balanserade på en skör lina i valet mellan självmord eller att leva vidare.
-- Det är så fruktansvärt svårt att berätta hur ångest känns. Man vill bara skära bort det där onda och slå i magen, för då gör det ont i stället för all ångest inombords.
Att skriva dikter blev ett sätt för henne att bearbeta känslor, tankar och intryck. Genom ett projekt för sjukskrivna blev de en del av en antologi som hon satte ihop tillsammans med åtta andra kvinnor.
Dessutom använder hon dikterna som stomme i sin föreläsning "Brått i själen" som hon ger för att dela med sig av sina erfarenheter och i hopp om att kunna hjälpa andra.
-- Jag blir så upprörd över människor som säger att utmattningsdepression inte finns -- det är bullshit.
Hon liknar vägen tillbaka ur depression och sjukskrivning vid en trappa -- en ständig kamp för att ta sig upp. Även om det finns rester kvar i form av koncentrationssvårigheter och mindre ork, är ångesten i dag helt borta. Sedan den 1 oktober 2005 är hon helt friskskriven.
Förutom professionell hjälp, familj och vänner har hon till stor del träningen att tacka för att hon lyckades komma tillbaka. Det är på gymmet hon fyller på sitt må bra-konto.
-- Jag började träna som 41-åring. Jag hade aldrig gjort något sådant tidigare i hela mitt liv.
Hösten 2004 började hon som step-up-instruktör för en grupp tjejer i nian på Sverigefinska skolan i Motala och för ett år sedan fick hon sitt första egna pass på Korpen.
-- Jag var nervös och tog hela tiden fel på höger och vänster. Tur att folk är snälla. Men jag tyckte att det var roligt och jag är jättetacksam mot Korpen att jag har fått komma hit, säger Stina som nu har mellan tio och tolv pass i veckan.
Hur orkar du?
-- Det ger energi och styrka. Och så blir jag så lycklig. Ibland kommer det folk som så gärna vill och så blir det bara fel på step-brädan. Men de ger inte upp och så plötsligt sitter stegen som en smäck. Det är guld värt och jag blir så glad, säger hon och får plötsligt tårar i ögonen.
-- Jag trivs så gott med det jag gör, så det här släpper jag aldrig.