-- Ja, jag inser att jag är den jag är och är trygg och nöjd med hur jag lever. Då känns det skönt att bli 40, säger hon.
Det låter alltid om och omkring Maria Lindh Dillon. För den breda lokala publiken är hon känd som skicklig gästvokalist hos Motala storband och Cantuskören i Vadstena. En period var hon också primadonna i lokalrevyn. Den mera ungdomliga publiken har hört henne i ett otal rockband.
Födelsedagsintervjun görs i en lätt fnissande ton i anslutning till en repetition med gruppen Bo Belly Band inför en serie spelningar på Rådhuskällaren i Vadstena. Bandet backar tillfälligt upp den australiensiske Elvis-kopian Pete Verheyen så Maria får nöja sig med att sköta stämmorna och rassla med slagverk.
Musiken har funnits med i bilden alltsedan barnåren i Fågelsta. Mamma gav pianolektioner och Maria fastnade tidigt för att sjunga.
-- Mina kompisar hörde mig jämt gala. Men det var först när jag började i högstadiet i Motala som jag kom med i ett band, berättar hon.
Hårdrock, soul, schlagers, jazz och visor. Vid det här laget har Maria Lindh Dillon sjungit allt. Och inte sällan har maken Pelle Lindh funnits med som gitarrist.
-- Vad jag tycker bäst om? Vilken svår fråga. Sedan jag börjat jobba med musik har det inte funnits så mycket tid över att fundera på det. Jag märker att jag lyssnar väldigt lite för nöjes skull numera. Det blir mest sådant jag ska sjunga själv, som ren instudering, säger hon.
-- Men det som passar min röst bäst är 60-talslåtar och schalgers. Det måste bero på att jag som tonåring verkligen umgicks med den musiken. Då kunde jag låsa in mig i timmar med pappas rullbandspelare, ett par hörlurar och hans gamla band. Jag minns hur häftig jag tyckte att Hippy hippy shake var.
Men allt har sin charm och är lika roligt att göra. Att leta låtar, repa och att ha kul tillsammans med bandet, ladda batterierna, bli nervös och till sist få framföra allt inför en förväntansfull publik.
-- Och gillar de sedan resultatet. Ja, då vinner jag guld!
I slutet av 80-talet började Marias professionella liv med musiken. Hon fick ett vikariat som sångpedagog på musikskolan i Motala. Parallellt med jobbet utbildade hon sig på distans vid Musikpedagogiska institutet i Stockholm för att skaffa sig behörighet i yrket.
När hon var klar 1992 och fått fast anställning på skolan i Mo-tala blev hon gravid. Dottern Beatrice föddes och två år senare kom sonen Hannes.
-- Man hamnade ju inte precis i något bra förhandlingsläge när man nyss fått fast jobb och sedan tar mammaledigt. Men det fick gå och i dag, när barnen börjar bli stora, är det skönt att ha klarat av familjebildningen. Allt har fallit på plats, jag känner mig trygg med det liv jag lever, så det är bara att gå vidare.
I dag är hon fifty-fifty lärare på musikalprogrammet på Bäckadalskolan i Valdemarsvik och frilansande sångerska. Hon lämnade kommunala musikskolan i Motala 2001 då den tjänsten inte längre passade ihop med hennes barns skoltider.
-- Jag ser mig inte längre som någon "musiker". Jag är en artist som underhåller genom att sjunga andras låtar. Jag har gett upp försöken att skriva något eget. Jag petar för mycket i det och blir aldrig nöjd.
Efternamnet Dillon låter snyggt och man frestas ge det ett franskt uttal.
-- Jag vet inte riktigt bakgrunden. Det var min mormors flicknamn och hon var från England. Jag bytte till det när jag hade vunnit en sångtävling.
Födelsedagen firas på tisdag med öppet hus hos familjen Lindh Dillon på Samuelsbergsgatan i Motala från eftermiddagen.