Curt Sandbladh har dukat upp med kaffe och kakor i bersån när Corren kommer på besök.
Han välkomnar med en gammal välarbetad hand vars fingrar är blålila. Efter en stund förstår jag varför.
-- Kom här ska du få se, säger Curt och leder mig till garaget där en hink står på golvet, fylld av blåbär.
Skogen är hans liv, liksom cyklingen och musiken. Han tycker om att sjunga och lyssnar mycket på radion.
Han är född i en by i Björnhult i Döderhultssocken i Småland. Där uppfostrades han och sex syskon av mor och far. Båda föräldrarna var lärare.
-- Vi är nog 15--20 lärare i släkten, säger Curt och förklarar att yrket därför blev ett naturligt val också för honom.
Hur var dina föräldrar mot dig som barn?
-- Min pappa var kolossalt sträng och ville inte favorisera sina egna barn i skolan utan höll oss hårdare. Mamma var betydligt mjukare. Men sedan var jag en väldigt påstridig ung man. Jag ville slåss och bråka och hade hyss för mig. Jag kunde dra upp morötterna ur jorden för att se hur långt de hade kommit och jag fick mycket stryk.
-- Men i dag är jag inte det minsta bitter på min pappa.
I tonåren började han att åka skidor, något som hans pappa också uppmuntrade.
-- Det sista han sade innan han dog var att "nu får jag inte följa din idrottskarriär", minns Curt.
-- Jag höll sedan på med all möjlig idrott, femkamp och tiokamp. Kula och diskus var mina bästa grenar. Jag har nog omkring femton distriktsmedaljer och placerade mig på en femteplats i SM.
Curt tog realen i Oskarshamn och flyttade sedan till Linköping. När han var i 20-årsåldern drabbades han av tuberkulos.
-- Jag fick ligga på sanatorium i sex månader och därefter fick jag gå och gasa vänster lunga i tre år.
Så småningom tillfrisknade han, men lungkapaciteten hade minskat till 25 procent vilket Curt märkte av när han friidrottade.
-- Jag fick håll när jag sprang, därför började jag cykla. Det frestar inte på lungorna lika mycket.
Men cyklingen blev inte bara en motionsform för att hålla kroppen i trim. Curt satsade direkt på Vätternrundan, som han cyklat sammanlagt nio gånger.
Han har blivit svensk och nordisk mästare i cykel och skulle egentligen ha varit med i VM i Österrike i augusti, men upptäckte att det inte finns någon herrklass för 80- åringar.
-- Sedan tar det mycket mentalt att ladda upp och jag tycker inte att jag har något mer att bevisa.
Idrotten har alltså fyllt Curt Sandbladhs liv till stora delar, liksom läraryrket.
-- Jag har varit sträng och ford-rande och ställt stora krav på mina elever, men de har hävdat sig väl när de kommit till Zederslundsskolan. Idrotten har befruktat skolarbetet, säger Curt, som under flera år ledde sina elever till vinst i friidrottstävlingen Mjölkkannan.
Han fortsätter att prata om sin lärarroll.
-- En grabb hade suttit och visslat hela lågstadiet, men han visslade aldrig för mig.
Curt säger också att trots 35 år i skolan fanns det inte en enda dag som han tyckte att det var tråkigt att gå till arbetet.
-- Men jag skulle aldrig vilja gå tillbaka i dag. Det är för dålig disciplin. Man sitter med mössan på inomhus och spelar luffarschack.
Curt Sandbladh tycker inte att det är långtråkigt att vara pensionär utan fyller sina dagar till fullo, när inte hustrun Gullan är hemma.
Han brukar också dela in året i tre perioder:
-- Under vintern är det träning inomhus på min testcykel som jag hittills cyklat 2 300 mil på. Från februari till juni cyklar jag ute. Mellan juli och september ägnar jag mig åt bärplockning.
Sedan är det dags att börja cykla inne igen.
Curt Sandbladh är inte rädd för att bli äldre och slutligen dö.
-- Det sorgliga skulle vara att bli sjuk. Men jag funderar inte så mycket på framtiden.
Ålder: 80 år den 7 augusti.
Favoriträtt: Kroppkakor och kräm med mjölk.
Smultronställe: Bärskogen.
Något som kan förvåna andra: Jag tittar på några amerikanska såpor, men skriv inte det.